Vill bara tala om att allt detta skrevs i början av 1990-talet och har nu hittat de olika texterna som inte är skrivna under samma period, därav olikheterna i typsnittet och formatet. Försöker föra över texterna från annan källa och även minska ner dem.

Det som framgår av texterna är att historien upprepar sig och att vi lever i en värld där allt för få äger allt för mycket och allt för många äger allt för litet. En värld där demokratin idag utgör det viktigaste instrumentet för förtryck och ojämlikhet.

Det kan inte finnas frihet utan politiskt och ekonomiskt demokrati. 

Människan som en integrerad del av världsordningen- kosmoV 

Protagóras som i och för sig börjar sin berättelse i en mytisk form men som framställs i ett logiskt sammanhang, åtskiljer inte människan från de andra levande varelserna utan människan accepteras som en inordnad del av naturen. Visserligen föreligger enligt honom skillnader mellan människa och djur och alla djurarter tilldelas vissa karaktäristiska egenskaper, men alla levande varelser i naturen formar tillsammans en harmonisk helhet utan risk för att någon art skall härska eller utrotas. De speciella egenskaperna som djuren tilldelas är främst för att kunna skydda sig från andra medtävlande i det naturliga kretsloppet och för att kunna överleva de årliga klimatförändringarna. Vissa djur får snabbhet som ett vapen för överlevnad, andra får styrka och alla får en beklädnad. Djur och människa lever i en social miljö där alla behov viktiga för överlevnaden och fortplantningen - mat och skydd - tillhandahålls av naturen. 

Människan som en social varelse- zwwn koinwnikon 

Människans förmåga att vidareutveckla sig och hitta sätt för att underlätta sitt livsuppehälle resulterar i användningen och utnyttjandet av elden för tekniska uppfinningar avgörande för (individens) överlevnad. Konstskickligheten stimulerar människan och skapar kapacitet för tillverkning av olika verktyg för att bättre och lättare kunna sörja för hennes livsuppehälle och eldens betydelse utgör otvivelaktigt ett stort steg för släktets fortbestånd. Delvis kunde människorna skydda sig mot kylan och genom möjligheten att smida vapen kunde de skydda sig mot djuren. Skyddet mot djuren förstärktes ytterligare genom bildandet av små gemenskaper som de kallade polis. Dessa små samhällen var skyddade genom en hög mur vilken utgjorde ett hinder för de anfallande djuren och samtidigt förstärkte den känslan av sammanhållning och gemenskap mellan samhällsinvånarna. Denna känsla blev starkare när människan så småningom började utveckla ett system av ljud för kommunikation med varandra och andra individer utanför gemenskapen. Hennes skapande förmåga dvs förmågan att konstruera och förstå satser som används enligt bestämda regler genererade ett konstrikt språk, viktigt för kontakten och förståelsen mellan människorna.  

Människan som en politisk varelse- zwwn politikon 

De små fästen som människorna byggde för att känna sig tryggare och bättre kunna skydda sig mot djuren visade sig vara tillräckliga. Men att leva i permanenta skyddssammanslutningar blev ödesdigert för det mänskliga släktet. Människans bristande förmåga att åsidosätta de egoistiska känslorna (instinkterna) och intressena skapade en osäker grund för släktets fortbestånd. De små varaktiga föreningarna kunde inte hållas ihop på grund av bristande organisationsförmåga och då människorna började skada och tillfoga varandra orätt började människan igen att skingras och utplånas i stora skaror. Människan, utrustad av naturen med gåvor för att överleva, kunde inte tillgodogöra sig dessa vid kontakt med andra individer. De räckte helt enkelt inte till och frånvaron av lagar och den moraliska standarden resulterade i att alla försökte tillfredsställa sina egna behov och önskningar utan hänsyn till sin medmänniska vilket oftast fick oönskade effekter som många gånger ledde till våldshandlingar i enlighet med den starkares rätt. Enligt Protagóras fattades det sammanlänkade element mellan människorna som går under namnet politisk konst- politikhn tecnhn- och vars avsaknad utgör en fundamental brist i frågan om harmonisk samlevnad. 

Människans förutsättningar för en organiserad symbios 

För att ett samhälle skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt dvs för att relationerna mellan samhällsmedlemmarna skall kunna tjäna som grunden för en harmonisk samlevnad krävs insikt i de svårigheter som en symbios innebär. Man måste helt enkelt kunna ge och ta.  Bristen på den politiska dygden som inbegriper värden som försynthet, rättfärdighet, besinning, duglighet och andra, ledde till att det mänskliga släktet återigen hotades av utrotning. Denna gång på grund av avsaknaden av styrande redskap för uppehållandet av balansen mellan samhällsmedlemmarna och frånvaron av bindande krafter i samhället som kunde skapa solidaritet mellan dem. Därför var det nödvändigt att grunda ett värdesystem allmänt accepterat av alla som skulle kunna binda samman samhällets olika enheter. Nöden skapade ett behov att bygga upp ett organiskt samhälleligt system vars olika komponenter skulle åstadkomma en harmonisk enhet. För att bringa till stånd ett sådant system fordras enligt Protagóras försynthet[40]- aidwV-, och rättvisa[41]- dikh.  

Med försynthet och rättvisa, menas respekt för andra och respekt för lagarna. Respekten innebär att individen själv bestämmer och sätter sina egna inskränkningar av instinkter och önskningar och kan kontrollera dem till fördel för helheten. För att en symbios skall kunna vara möjlig måste var och en själv kunna se sina rättigheter begränsas av samhällets grundläggande krav utan att känna sig mindervärdig eller exploaterad: 

”man bör akta sig för att leva ett rövarliv. Det är en olycka utan ände. Ty en sådan människa är ej vän varken med gud eller människa. Med honom är varje samliv omöjligt.”[42] 

Dessa två grundprinciper tillsammans innebär sinne för etik och rättvisa. Det är just etik och rättvisa som skall ligga till grund för statens uppkomst. För Protagóras förefaller det som om aidwV, försynthet, och dikh, rättvisa, måste utgöra grundstenarna för statens existensberättigande och när denna känsla genomsyrar människans själ utrustas hennes sociala medvetande med de ordnade krafterna som utgör en fundamental förutsättning för den organiserade symbiosen. De är banden som ”kunde knyta samman vänskapen” - desmoi filiaV sunagwgoi. 

I sin analys av staten skiljer Protagóras mellan statens tillkomst och statens framtida existens. Han menar att för att stater överhuvudtaget skall kunna vinna laga kraft och ha en legitim grund att stå på är det en absolut nödvändighet att försynthet och rättvisa utformar dess riktlinjer. För att stater däremot inte skall upphöra att finnas och kunna fortsätta att existera, är det av avgörande betydelse att de vilar på samhällsmedlemmarnas känsla för solidaritet. Enligt Protagóras är försynthet och rättvisa krafter som hjälper eller bidrar till att åstadkomma balans och ordning i samhället; samtidigt utgör de enda förutsättningarna som kan skapa grunden för statens fortbestånd, vänskapen.[43] Tyvärr omöjliggör, ännu en gång, bristen på tillräcklig efterlämnad litteratur förståelsen av Protagóras ”vänskap”. Återigen bör man vända sig till andra källor främst Platon och Aristotélis för att försöka återge vänskapens betydelse i det antika samhället. Om de beskrivningar eller exempel om vänskapens betydelse som finns hos dessa författare kan återspegla Protagóras innebörd av vänskap får vi aldrig veta, men visst kan man skönja gemensamma drag och attityder hos dessa som tyder på den starka påverkan Protagóras har haft. Jag tror att Protagóras filia måste förstås utifrån ett vidare perspektiv och därför framstår tolkningen ”vänskap” som otillfredsställande. Innebörden av Protagóras filia är av avgörande betydelse för förståelsen av hans samhällsteori för den uttrycker känslan för samhörighet och solidaritet mellan individerna. Enligt Aristotélis[44] utgör vänskapen ”det högsta av alla goda” och uppstår bland individer som har mer eller mindre gemensamma intressen, seder, vanor, idéer och upplevelser och inte skiljer sig markant från varandra i frågan om social tillhörighet. Vänskapen finns i alla associationer såsom familjen, armén, bland medlemmarna i en förening och andra där känslan för samhörigheten och solidariteten är stark och där det finns gemensamma intressen att försvara. Så länge individerna i en gemenskap strävar efter att uppnå de gemensamt uppsatta målen fungera vänskapen som ett bindande element. Men vänskap kan endast uppstå bland goda människor. Den kan däremot inte uppstå bland individer som är fördärvade eller onda för själva vänskapens natur är av sådan art att den inte kan fungera som det bindande elementet.[45] 

Att filia utgör det sammanlänkande elementet i samhället - koinwnia - (kontakt, umgänge, symbios, delaktig, gemenskap, broderskap, samfällighet) finns att läsa även hos Platon som kanske till och med går ett steg längre och anser att den utgör en viktig beståndsdel i mekanismen som håller samman hela kosmos 

”där ej samliv finns, finns ej heller vänskap. Och de vise, Kaliklís, påstå, att det är samliv, vänskap och ordning, besinning och rättvisa, som håller samman himmel och jord och gudar och människor.”[46] 

Enligt Aristotélis är vänskapen en dygd - areth - och oumbärlig i människans liv[47] och nära kopplad till samförstånd och endräkt mellan samhällsmedlemmarna 

”staterna har endräkt när medborgarnas uppfattningar om de gemensamma intressena sammanfaller och när de har samma preferenser och genomför besluten de har tagit samfällt. Harmonin har alltså att göra med det praktiskt genomförbara.”[48] 

och är en absolut nödvändighet- anagkaion- för statens överlevnad 

”vänskapen tillförsäkrar att staten hålles samman, och lagstiftarna eftertraktar den mer än rättvisan, för att harmonin (endräkt, samförstånd) mellan medborgarna verkar vara samma som vänskap och denna strävar lagstiftarna efter... och om medborgarna är vänner sinsemellan uppstår inget behov av rättvisa... vänskapen är inte enbart nödvändig utan även ädel”[49] 

Vänskapen utgör inte enbart den bindande länken mellan individerna i samhället och en absolut förutsättning för att staten inte skall upplösas utan den reglerar även relationerna mellan staten och individen. Den är enligt Aristotélis av sådan stor betydelse för ett samhälle att den till och med kan åsidosätta behovet av etablering av ett rättssystem eftersom vänskapens inneboende värden framstår som mycket starkare och säkrare. Där vänskap finns, finns även rättvisa - dikaiosunh - och i  

”varje politiskt system verkar det som om vänskap finns i samma utsträckning som rättvisa.”[50] 

Kan Protagóras vänskap förstås i vidare bemärkelse, det vill säga i termer av samhörighet och solidaritet, utgör den en grundläggande förutsättning för att staten skall kunna fortsätta att finnas till och inte upplösas. Det är dessa tre oskiljaktiga krafter aidwV, dikh och filia som utgör den fundamentala grunden för statens tillkomst och överlevnad utan vilka ingen stat kan grundas och fortbestå.

Människans lika värde i samhället, arbetsindelning och likhet inför lagen- isothV 

Människorna har, enligt Protagóras, olika färdigheter och olika yrken avgörande för att kunna tillgodose samhällets krav på materiellt och fysiskt välstånd. Det finns snickare, skomakare, läkare, lärare, musiker och andra, allt i enlighet med de materiella behoven som samhällsmedlemmarna har. Men dessa praktiska talanger som individerna besitter är inte på något sätt avgörande för samhällets tillblivelse, utan de mänskliga kvalitéerna - som är av avgörande betydelse för att ett samhälle skall kunna komma till stånd - inbegrips i den politiska dygden - politikh areth. Den politiska dugligheten innebär att alla människor måste ha kunskap om och vara delaktiga i gemenskapens alla politiska och samhälleliga frågor och institutioner. Den politiska dygden, utan vilken inget samhälle skulle kunna existera om inte alla medborgare tog del i det, inbegriper värden som rättvisa - dikaiosunh, besinning - swfrosunh, och fromhet - osion, och andra, som ett naturligt element i samvaron. Han tillskriver inte alla individer i samhället dessa kvalitéer i samma utsträckning. Han menar att ingen gemenskap kan existera utan att alla dess medborgare förstår och respekterar de andras lika värde samtidigt som de erkänner de moraliska aspekternas och lagarnas giltighet som den reglerande institutionen för de ömsesidiga relationerna. Protagóras anser att alla människor kan bidra till det samhälleliga goda i enlighet med sin förmåga; ”alla äro lärare i dygd, så gott var och en förmår”[51] och ”om staten överhuvud skall existera, får ingen enda vara främmande för just detta: dygden”[52]. Därför att alla människors uppfattningar och attityder om det gemensamma bästa oavsett bildning, social tillhörighet och politiskt medvetande är av lika stort värde 

”ty vi ha ju, tror jag, ömsesidig gagn av varandras rättrådighet och dygd, och det är av den anledningen som den ene villigt och gärna meddelar den andra vad som är lag och rätt.”[53] 

Protagóras tillskriver alla människor i samhället samma värde oavsett deras tekniska färdigheter, skicklighet, anlag och själsgåvor. Men hans nivellering innebär inte att alla människor är lika. Ett samhälle består av individer med olika kvalifikationer, färdigheter och intellektuell kapacitet. Inte heller är alla likaberättigade till de olika beslutsfattande posterna. Medborgarna i samhället har olika tekniska färdigheter - tecnai - vilka gör individerna olika lämpliga för ledarskap med hänsyn till de kunskaperna som de äger inom respektive yrke. Deras kvalifikationer som instruktörer eller arbetsledare kan inte på något sätt ifrågasättas och är allmänt accepterade av alla och därför är det dessa - till antalet få - som skall ge råd och konsultation. Men när det gäller politiska frågor måste alla människor deltaga i rådgivande möten och lägga fram sin mening om stater skall kunna existera 

”när som helst det är tal om byggnadskonst eller annan fackkunskap, anse(atenare och andra folk) att endast några få böra uppträda som rådgivare...När de däremot rådpläga i frågor, där det kräves politisk duglighet, där allt vilar på rättvisa och besinning, där är det naturligt och riktigt, att de måste lyssna till vem som helst, ty varje människa måste ha del i detta slags dygd, om stater överhuvud skola kunna existera.”[54] 

Det finns enligt Protagóras människor som har en mera korrekt uppfattning än andra och det är dessa som genom sin förmåga att föra andra till dygden som ju är det grundläggande och önskvärda förhållningssätt för medlemmarna i samhället- som är bäst lämpade för ledarskap. Det kan tyckas att hans nivellering åsidosätts genom detta argument men vad Protagóras gör är att han ser samhället som en plattform för olika mänskliga förmågor där var och en tilldelas den uppgift som han är bäst lämpad för. Denna arbetsindelning grundar sig på de naturliga skillnaderna mellan individerna och på människans inriktning inom olika arbetsområden. Protagóras anser att staten är en social sammanslutning av individer som är olika genom de kvalitéer, begåvningar och anlag de besitter men som oavsett styrda eller styrande inför de politiska frågorna och lagen är alla lika 

”staten (förelägger) lagar, uppfunna av gamla goda lagstiftare, och tvingar dem(medborgarna) att styra och styras efter dessa.”[55] 

Men det är inte enbart Protagóras samhällsteori som måste förstås utifrån de historiska betingelserna utan även hans rättsteori. Denna visar att rättsnormerna är produkter av en historisk utveckling och därför inte har någon evig varaktighet; dess giltighet kan endast ses i relation till de specifika betingelserna i en specifik samhällelig enhet. Staten, dvs den politiska skyddssammanslutningen, nyttjar lagarna - nomoi - som vägledande för handling och förvaltning, och det är i enlighet med dessa som ledarna i staten skall regera och de regerande skall uppföra sig. Relationerna mellan de som härskar och de som är styrda måste vara grundade på ett frivilligt erkännande av auktoriteten; det får inte förekommer någon som helst känsla av tvång. Alla är underkastade lagarna oavsett individernas samhälls- eller ekonomiska status eller politisk färg. Ingen grupp människor eller enskilda individer är tillåtna att påtvinga sina egna idéer och viljor på andra, utan den allenarådande makten över alla medborgare är endast lagen.[56] 

Enligt Protagóras utgör allas likhet inför lagen - isothV tou arcein kai arcesqai - en viktig princip för staten där lagarnas oinskränkta makt är rådande både för de som regerar och de  regerade.

Lagarnas oinskränkta makt och straffets sociala funktion 

Enligt Protagóras är lagarna en överenskommelse, ett socialt kontrakt mellan samhällsmedborgarna, vilka de måste lära sig att följa som ledande för sina handlingar. Hans koncept om lagarnas ursprung som mänskliga uppfinningar[57] grundar sig på den allmängiltiga föreställningen om seder och bruk i samhället; det som i allmänhet uppfattas som sanning i enlighet med den gällande meningen 

”Det som varje stat anser vara hederligt eller skamligt, rätt eller orätt, heligt eller oheligt och som den i sin lag föreslår sådant, det är också i verkligheten så för varje stat....att den allmänna meningen - så länge den är allmän mening - också företräder sanningen.”[58] 

och är sann och gällande så länge lagarna är till nytta för samhället, ty för  

”varje stat är det rätt och skönt, som synes den vara det, och detta så länge den anser så.”[59] 

Av ovanstående bruk av anser - nomizh - som betecknar vanor, seder och den meningen som är allmänt brukbar och erkänd, dvs människouppfattningen, framgår relationen mellan substantivet nomoV (lag) och dess härledning ur verbet nomizw (anser). Lagarna är alltså en produkt av det mänskliga samhällslivet och de allmänt gällande föreställningarna och bakom dessa ligger inte någon abstrakt tanke; de har sitt ursprung i behovet i en harmonisk symbios och erfarenheter hämtade ur kampen mellan sociala, ekonomiska och politiska fraktioner i samhället. Det finns inget gudomligt eller heroiskt över lagarnas härkomst utan Protagóras[60] anser att lagarna och moralen är produkter av behovet att skapa gällande sociala referensramar för alla. Källan till lagarna och människans moraliska omdömen ligger, enligt Protagóras, inte bortom det jordiska utan i människans medvetande. De måste ses ur det socio-etiska perspektivet och har en praktisk och pragmatisk betydelse. 

Lagarna i en social sammanslutning är gällande för alla. Lagarna är till för att vägleda både de styrande och de styrda i deras handling. I ett välrenommerat samhälle är det lagarna och moralen som styr över alla. Så ungefär kan man tolka Protagóras inställning till lagarna - nomoi. Utan lagar som reglerar de ömsesidiga relationerna mellan individerna i samhället - även mellan individen och staten - tenderar sammanslutningen att förvandlas till en gemenskap av vilda och egoistiska djur där den starkes rätt utgör källan till rättvisa: 

”människor, som ej ha fått uppfostran, som ej ha domstolar eller lagar, som ej alls äro tvungna att eftersträva dygd, utan som äro ett slags vildar”[61] 

Protagóras lagar avser förmodligen både den tidigare oskrivna lagen - som mycket väl kan sägas vara seder och bruk men som inte för den skull har en svagare giltighet i samhället - och den skrivna lagen, vilka inte kan åsidosättas vare sig av grupper eller enskilda, ämbetsmän eller civila; staten  

”tvingar dem att lära sig lagarna och leva efter deras föreskrift och ej godtyckligt eller efter egen smak”.[62] 

Protagóras är förmodligen den första som teoretiskt begrundar gemenskapens relativa och föränderliga former och förklarar genom uppkomst nödvändigheten och klokheten i de härskande lagarna. Dessa utgör grunden för sammansvetsningen mellan gemenskapens och individernas behov, önskningar och målsättning som skapar det ideala samhället och reglerar de ömsesidiga relationerna mellan alla individer och institutioner i den politiska sammanslutningen. Överträdelse är belagt med någon sorts bestraffning. Detta gäller alla medborgare i samhället, både de härskande och de underlydande. Vi vet inte om Protagóras menar att även offentlig maktutövning, särskilt när den riktas mot enskilda, är underkastad vissa rättsliga normer - de offentliga åtgärderna, själva förfarandet och lagligheten i det offentligas handlande. Men man kan inte låta bli att skönja att de första fröna till det som senare under 1800-talet har kommit att kallas rättsstat är sådda.  

Förutom lagarnas normativa funktion har lagarna även den avskräckande makten i den mening att de skall befria samhället från skadliga element där försynthet och rättvisa av någon anledning inte gjort sig gällande. De individer som inte har del i försynthet och rättvisa måste betraktas som en farsot och avlägsnas från samhället på samma sätt som man avlägsnar en böld.[63] Straffet har enligt Protagóras pedagogisk och social karaktär och användes just för att avskräcka från brott 

”Ingen straffar en brottsling endast och allenast med tanke på att han har felat- om han ej vill försöka straffa rent oförnuftigt, som ett djur. Nej, den som vill försöka straffa på ett förnuftigt sätt, han straffar ej för en redan begången förseelse - han kan ju inte göra det skedda ogjort - utan med tanke på framtiden, för att både han och andra, som äro vittnen till bestraffningen, må akta sig för framtiden.”[64] 

Staten har till uppgift att ingripa och tvinga sina medborgare att lära sig lagarna[65] och även tvinga dem även att följa lagarna[66] vilket betyder att staten har rätt till våldsutövning med hänsyn till det gemensamma bästa. Och det grundlagda statliga monopolet på våldsutövningen kan enligt Protagóras ta sig oanade proportioner  

”om den som ej har del däri (dygden), det må vara man, kvinna eller barn, undervisas eller tillrättavisas ända till han därigenom bliver bättre, och om däremot den, som ej visar sig tillgänglig för undervisning och tillrättavisning, såsom oförbätterlig utdrives ur staten eller dödas.”[67] 

men han ser bestraffningen som en social funktion nära kopplad till ansvar och förnuft sett ur både det avskräckande och det konstruktiva perspektivet. Bestraffning tjänar som ett medel för att bibehålla och garantera säkerheten och balansen i samhället och är ett sätt att tillförsäkra och tillvarata de svagas och fattigas intressen och rättvisa behandling. Den politiska dygden har till uppgift att uppfostra medborgarna i samhället till ansvarsfulla och moraliska enheter som tillsammans kan bygga upp samhället och ansvara för dess välstånd. Det hör till alla medborgarnas plikt, genom uppfostran, att veta och lära sig vad som utgör grundvalen till social handling. Denna sociala aktion vägleddes av lagar och normer för att skapa en balans där helhetens bästa måste vara bestämmande för varje enskild individs handling i samfundet. Det är ur detta synsätt som Protagóras straff - timwrian - måste ses. Rättvisans uppgift ligger i att skapa ansvar och rätta till det som har blivit missuppfattat och förvrängt; ”straffets benämning är ansvar... därför att rättvisan tillrättalägger någon”[68]. 

Lagarna, rättvisa och bestraffning har enligt Protagóras pedagogisk innebörd och avser att skydda de värderingar som håller ihop en mänsklig association från egoistiska mål som individer eller grupper har i samhället. Avsikten är att stärka kunskapen om och känslan för det rätta för att förhindra att människor begår ofog som kan störa relationerna mellan sammanslutningens olika enheter: 

”Ty för alla de fel, som människor tillskriva naturen eller rena tillfälligheter, faller det ingen in att bli vred eller förmana eller straffa någon annan, för att han må lägga bort dem, utan man har blott medömkan. Vem är t ex så dåraktig, att han ville försöka sådana medel mot personer, som äro fula eller små eller svaga? Ty det veta de nog, gissar jag, att företräden eller motigheter av dylika slag, falla på människors lott antingen av naturen eller genom rena tillfälligheter. Om däremot någon är i avsaknad av sådana goda egenskaper, som man anser vinnas genom arbete, övning och lära, och i stället har motsvarande dåliga egenskaper, så blir man vredgad däröver, straffar och förmanar. Till dessa dåliga egenskaper hör orättfärdighet, gudlöshet och överhuvud allt, som innebär en motsats till den politiska dygden. I dylika fall vredgas den ene på den andre och ger honom förmaningar - uppenbarligen därför att han tro, att dygden kan förvärvas genom arbete och lära. Om du, (Sokrates) blott vill tänka över vilken betydelse, som ligger i ett straff på en brottsling, skall det genast gå upp för dig av sig själv, att människor anser, att dygden kan förvärvas. Ingen straffar en brottsling endast och allenast med tanke på att han har felat... han straffas ju just för att avskräcka.”[69] 

Protagóras uppfattning om det traditionella konceptet om lagarnas ursprung och lagarnas objektiva och formande kraft utgör grundläggande delar i hans samhällslära. Vi vet inte om denna hans uppfattning fick realiseras i Thoúrioi där han på uppdrag av Aten under Periklís ledarskap fick förtroendet att konstituera en lagkod för staten. Detta beror på att ingenting har kommit till oss om den utarbetade konstitutionen. Det vi däremot vet av D.L.[70] är att Protagóras fick i uppdrag att sörja för konstitutionen i Thoúrioi, en uppgift som går tillbaka till Hirakleídis Pontikós samlade verk Om lagarna - Peri nomwn ”Han konstituerade lagarna i Thoúrioi”. Tyvärr vet vi ingenting om Protagóras skapelse i Thoúrioi därför är uppgiften om Protagóras som lagstiftare är förknippad med en hel del tolkningsproblem. Det ena är kopplat till tolkningen om Protagóras verkligen utformade de riktlinjer enligt vilka Thoúrioi organiserades och förvaltades politiskt och det andra är vad som menas med nomoi - lagarna dvs om med lagarna menas en utarbetning av författningen eller om lagarna endast inbegriper praktiska föreskrifter för handling och de straffrättsliga konsekvenserna. Det som talar för Protagóras som lagstiftare i Thoúrioi förutom uppgiften hos Diogénis Laértios och Herakleídis Pontikós[71] är även det faktum att Protagóras hade en nära vänskaplig relation till Periklís[72] och att han under en längre tid uppehöll sig i Sicilien och Södra Italien[73]. Det verkar ganska sannolikt att Protagóras, med det goda rykte han åtnjöt, som uppfostrare och samhällsteoretiker rekommenderades som lagstiftare för Thoúrioi. Det faktum att stads-staten var starkt påverkad av Aten med en gällande demokratisk författning och att den i likhet med Aten uppdelades i 10 fyler[74] stärker uppfattningen ytterligare att Thoúriois författning bör ha anförlitats Protagóras.[75] 

Enligt Diódoros[76] använde Thoúrioi den civila lagkoden som utarbetats av Charóndas från Katáni, grundad av Naxos 729 f Kr i södra Italien, som förmodligen levde under det 6e århundradet. Andra källor[77] nämner Záleukos från Lokrís, ca 650 f Kr, som grundaren för lagkoden i Thoúrioi. Enligt Aristotélis[78] var Charóndas Záleukos elev. En annan faktor som motsäger Protagóras som lagstiftare är det faktum att Aristotélis i sin beskrivning över berömda lagstiftare inte nämner Protagóras.[79] 

Genom källorna ställs vi inför två frågeställningar; Protagóras delaktighet i författningens utformning, det vill säga att hitta en modell för hur ett samhälle bör vara uppbyggt för att tillvarataga allas intressen och samtidigt hitta en formula som alla medlemmarna i den sociala enheten kan ansluta sig till utan att göra avkall på grundläggande individuella intressen genom tvång. Min uppfattning är med hänsyn tagen till Protagóras som den samhällsteoretiker han var och de sociala värden han försökte formulera som omfattade alla samhällsmedlemmarna, både styrande och styrda, att han bör ha utarbetat en laggivning med avseende på både de samhälleliga institutionernas (politiska inrättningarnas) form och karaktär och lagar som reglerade människornas förhållningssätt till varandra och staten. Det vore konstigt om inte Protagóras tog tillfället i akt att bygga sitt idealsamhälle i en nygrundad stad med moraliska och pragmatiska värden som grundstenar för ett samhälles sammanhållning och fortlevnad.  

Den andra frågan är om Protagóras enbart kopierade den atenska författningen för att applicera den i Thoúrioi. Vad menade Hirakleídis när han skrev att Protagóras konstituerade lagarna i Thoúrioi? Hur kan vi förstå innebörden av begreppet nomoi? Inbegrips i lagarna uppdelningen mellan en skriven konstitution (författning) som innehåller principerna för en stats styrelse och framförallt för de högsta statsorganens organisation och kompetens och de generellt förpliktande föreskrifterna (straffrätt, privaträtt, processrätt osv) såsom vi gör idag? Historiskt kan man efter ett mönster från Aristotélis tala om monarkiska, oligarkiska och demokratiska författningar. Aristotélis betecknar med  Om staten - peri politeiaV- författningen och dess lagar, medan han med lagarna- nomoi - betecknar utformningen av justitielagarna. Tvärtom är det hos Thoukidídis[80] där nomoi även kan likställas med författningen. Protagóras bör ha blivit ombedd av Periklís att utarbeta en författning i Thoúrioi den atenska författningen som förebild. Detta skulle även vara i överenskommelse med Diódoros[81] uppgift om att Thoúrioi hade en demokratisk författning. Det är ganska osannolikt att Protagóras endast kopierade den atenska författningen för detta skulle inte vara i överensstämmelse med hans uppfattning om lagarnas ursprung, dvs att de är relativa och har sin tillblivelse i människans närmaste miljö. Därför är det troligt att han bör ha utarbetat en författning och ha utvecklat sin egen lagstiftning för Thoúrioi, kanske med den atenska som förebild, men att dessa utformades med vissa avvikelser i enlighet med de specifika seder, bruk och traditioner som fanns i södra Italien.  

Det mest karaktäristiska i Thoúriois författning måste ha varit att ingen fick bli general - stratigoV - två gånger inom en femårsperiod.[82] Avsikten var att inte tillåta ambitiösa generaler att bli en politisk maktfaktor understödd av starka etniska grupperingar. En annan uppgift om lagarnas betydelse i Thoúrioi är inskränkningen av den privata egendomens storlek. I Aristotélis beskrivning[83] av stadens historiska utveckling förflyttas de stora grundegendomarna från de välbärgade till folket och jordägandet lagstadgas med högsta tillåtna. Enligt Nestlé[84] måste även införandet av skoltvång för alla barn på stadens bekostnad tillskrivas Protagóras. 

Det fanns redan tillgängliga lagkoder i Sicilien och södra Italien (Charóndas, Záleukos) och det är inte omöjligt att Protagóras använde sig av någon av dessa lagkoder för utarbetning av sin egen i Thoúrioi men det kan vi inte vara säkra på. Däremot kan vi vara säkra på att Protagóras bör ha tagit tillfället i akt att bygga en konstitution och lagstiftning i en helt nygrundad stad som drog till sig flera framstående personligheter såsom Hiródotos, Empedoklís, Hippódamos och andra, för att förverkliga sin samhällslära. Det vore naturligt för en person som ständigt är på jakt efter att hitta politiska system och lagar för att bygga ett välfungerande och välrenommerat samhälle, dvs en samhällsteoretiker och lagskrivare, att antaga utmaningen att praktisk genomföra sina idéer och ideal. Därför anser jag att i likhet med Platon som efter inbjudan från Dionýsios i södra Italien att applicera sin idealstat i Syrakúsa även Protagóras måste ha blivit helt uppslukad av att kunna konstituera ett styrelseskick och formulerat lagarna i enlighet med hans övertygelse om alla medborgarnas nödvändiga deltagande i den politiska processen, bildningens och de objektiva lagarnas formande och ledande makt.

 __________________________________

[40] Här: Försynthet är en känsla för hänsyn, omtanke, aktning och heder som reglerar människans förhållande eller beteende till sin medmänniska. En social attityd som uttrycker individens förhållningssätt till andra individer men även till andra människors idéer, uppfattningar och värderingar och givetvis till maktstrukturer. Respekt för den andra människans person och integritet utan vilken inget samhälle kan bestå. Aristotélis (Nikom., Etik., IV, 9, 1) anser att försynthet inte är någon dygd: Det är inte rätt att tala om försynthet som om den vore någon dygd, för den liknar mera en känsla. 

[41]Här: Rättvisa betyder order, harmoni och lag, förkroppsligar känslan för rättvisa och respekt för det gemensamma regelsystemet som garanterar rättigheterna och befäster skyldigheterna för alla individer i samhället. Att handla i enlighet med de rättigheterna och inskränkningarna dvs att handla rättvist innebär att handla för det gemensamma goda. Ursprunglig betydelse = sed, vana. Utan rättvisa är ingen mänsklig sammanslutning möjlig. 

[42] Gorgías, 507c 

[43] filia = vänskap, från filoV: i början av satsen = uttrycker nära relation = kära; file Nicko= kära Nicko; i pluralis oi filoi kan betyda vänner men också de närmaste släktingarna; koina kata twn filwn = vännerna har allt gemensamt; Platon, Lagarna, 628a om domarens uppgift när han påträffade en familj i tvedräkt, ej förgjorde någon enda, men försonade dem för all framtid och genom att giva lagar, som de hade att följa, gjorde dem till vänner; 698 bc persernas intåg till Hellas hotet av det väldiga anfallet till lands och sjöss ingav oss ängsla och fruktan och gjorde oss i ännu högre grad beroende av våra styresmän och av lagarna. På grund härav rådde en innerlig sammanhållning emellan oss inbördes; 708c Ty å ena sidan skapas en viss känsla av vänskap genom ett enhetligt språk och enhetliga seder, genom samma offerbruk och religiösa förrättningar; 756e-757a om samhällets homogenitet ty slavar och herrar kunna svårligen någonsin vara goda vänner, även om de förklaras ha lika rättigheter... Ty det gamla ordet, att likheten skapar vänskap, är sant och riktigt och måttfullt; 759bc ansvaret vid val till olika ämbeten man skall därigenom överallt på landet och i staden bringa folket och de förnäma i vänskaplig beröring med varandra och därigenom få dem att vara i möjligaste mån endräktiga till sinnet; Staten, 351d orättrådigheten alstrar inbördes hat och stridigheter, men rättrådigheten däremot endräkt och vänskap..”; Mewaldt, sid., 91 med not 

[44] Aristotélis, Nik. Etiken, VIII, 9, 14-15 agaqwn megiston einai

[45] Aristotélis, Nik. Etiken,, hela VIII;VIII, II, 1-3;VIII, 9, 13 det förefaller som om vänskapen och rättvisan befattar sig med samma saker och kommer till uttryck mellan samma personer

[46] Gorgías, 507e-508a; koinwnia som betyder kontakt, umgänge, symbios, delaktig, gemenskap, broderskap, samfällighet

[47] Aristotélis, Nik. Etiken, VIII, 1, 2-3 

[48] Aristotélis, Nik. Etiken, IX, 6, 1

[49] Aristotélis, Nik. Etiken, VIII, 1, 21-29

[50] Aristotélis, Nik. Etiken, VIII, 13, 1-2

[51] Protagóras, 327e; 327a; Theaítitos, 168c hjälp som jag efter bästa förmåga har kunnat bjuda 

[52] Protagóras, 327a; 323a 

[53] Protagóras, 327b 

[54] Protagóras, 323a; 324e taga emot råd av både smed och skomakare; Diels, Anónymos Iámblichos fr 631; Thoukidídis, II, 37 om allas rätt att deltaga i det politiska livet och likheten inför lagen i enskilda tvister är alla lika inför lagen... i de offentliga ämbetena uppskattas den som är duglig... inte heller på grund av att vara fattig... hindras någon av sin oansenliga ställning; Theaítitos, 172ab 

[55] Protagóras, 326d; Aristotélis, Politiken, III, 16, 1287a17

[56] Anónymos Iámblichos, (fr 631-635) skriver att rättvisan och lagarna är det bindande elementet i den politiska sammanslutningen; Lagarna 715cd Ty för den stat, där lagen är blott en orkeslös tjänare, ser jag fördärvet redan närma sig. Men där lagen är styresmännens herre och de styrande äro lagens tjänare, där ser jag räddningen och alla de välsignelser, som gudarna ha givit åt staterna; Aristotélis, Politika, III, 16,1287 a 18-27 Det som lagen inte tycks kunna reglera, det lär förvisso inte heller en människa kunna avgöra. Men lagen har gett styresmännen en  

passande uppfostran och ålägger dem att för övrigt döma och administrera med rättvisa beslut... Den som alltså bjuder att lagen ensam skall härska tycks bjuda att guden och förnuftet ensamma skall härska, men den som vill att en människa ensam ska styra lägger till ett vilddjur; driften är ju djurisk, och lidelser förvillar de styrande, även de bästa männen. Därför är lagen ett förnuft utan drifter; 13, 1283b, 42 Vad som är en riktig lag skall fattas som grundat på jämlik fördelning, vilken skall bestämmas med hänsyn till vad som gagnar hela staten och medborgarna gemensamt; Hippías den äldre, 284d Jag tror säkert att den (lagen) konstitueras för statens gagn, men ibland är den till skada om den inte konstitueras rätt 

[57] Protagóras, 322d. Till skillnad för Isokrátis (Panath., 169 och 174) som anser att lagarna har gudomlig och heroisk härkomst lagen... är inte grundad av den mänskliga naturen, utan är givna av gudomlig makt  

[58] Theaítitos, 172ab 

[59] Theaítitos, 167c; ta nomizomena eller nenomismena som betyder seder och bruk, vanor, allmänna och gällande mänskliga föreställningar; ceirwn nomoV=den starkes rätt, våldets lag; nomizw=nemw men kan även betyda dela, fördela osv 

[60] Isokrátis, Panath., 169 och 174 som nämner gudar och heroer som skaparna; Aristotélis, Magn. Mor., I, 34, 20-21 lagarna är en produkt av naturen; Polit., III, 7, 1279b6 

[61] Protagóras, 327d 

[62] Protagóras, 326cd 

[63] Protagóras, 322d 

[64] Protagóras, 324ab 

[65] Protagóras, 326c  

[66] Protagóras, 326d  

[67] Protagóras, 325ab 

[68] Protagóras, 324de 

[69] Protagóras, 323d-324b 

[70] D.L., IX, 50 

[71]D.L., V, 86-94 I Aten anslöt han sig först till Speúsippos men bevistade även Pythagóriernas föreläsningar och beundrade Platons skrifter och slutligen blev Aristotélis elev. Hirakleídis förestod Platons Akademi under dennes tredje resa (361/360) till Sicilien; Th. Gomperz, G. D. III, sid 10ff, 398 politeiaV katesthsan; II, iv, 13, 1267b 13 konstitutioner utarbetades även  av Faléas - Faleou politeiaV - och av Hippódamos från Mílitos- IppodamoV eneceirhse ti peri politeiaV 

[72] Ploútarchos, Periklís, 36 

[73] Hippías den äldre (major), 282d, diskussion mellan Hippías och Sokrátis om det vackra när jag kom till Sicilien, trots att Protagóras fanns där 

[74] Diódoros, XII, 11, 2-3 Och eftersom det fanns tillräcklig och bördig jord, inbjöd de många från Hellás och delade alla i lika delar både staden och den brukbara jorden... De etablerade ett demokratiskt styrelseskickt och uppdelade staden i tio fyler 

[75] A. Menzel: Protagoras als Gesetsgeber von Thoúrioi och Ehrenberg: är av uppfattningen att det är fullt möjligt att Protagóras verkligen konstituerade en lagkod för staden. 

[76] Diódoros, XII, 11, 3ff  De utsåg också sin lagskrivare, den bäste bland alla medborgare som var känd för sin bildning, Charóndas; Katáni= latin Catana, modern Catania 

[77] Athinaíos, XI, 508; Menzel, sid., 191 och även not 3

[78] Aristotélis, Polit., II, ix, 5, 1274a 5

[79] Aristotélis, Polit., II, ix, 5, 1274a 5 nämner som lagskrivare Charóndas från Katáni, Záleukos från Lokris, Thalís från Mílitos, Filólaos från Korinth, Drákon från Aten, Pittakós (lagskrivare inte skapare av författning), Androdámas från Rígio (latin Rhégium); II, ix, 1, 1273b I  Lykoúrgos och Sólon som konstituerade både lagar och författning

[80] Thoukidídis, II, 37 I Periklís berömda dödstal vi har ett statsskick som inte avundas andras lagar;

[81] Diódoros, XII, 11, 3

[82] Aristotélis, Polit., V, vi, 8, 1307b; V. Ehrenberg: The foundation of Thurii, 149-170, AJ of Philology, Baltimore 1880

[83] Aristotélis, Polit., V, vi, 6, 1307a 6; se Prot., 319b-d; Nestlé, M-L, sid., 265; Menzel (sid., 215) antar att denna reform övertog Protagóras från Sólon

[84] Nestlé, M-L, sid., 265; om Charóndas lagar se Diódoros, XII, 12ff