Ukraina: Det "Oprovocerade" Kriget. Rysslands Rätt till Intervention

FN-stadgan: Artikel 51

Artikel 51 tillkom under förhandlingarna i San Francisco 1945. Tanken bakom artikeln var att medlemsstaternas rätt till självförsvar skulle vara garanterad i händelse av ett väpnat angrepp. Enligt artikeln får självförsvarsrätten utövas som en provisorisk åtgärd av en stat ensam till dess att säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

En grundläggande folkrättslig princip som regleras i FN-stadgan är förbudet mot våldsanvändning. Detta regleras i artikel 2(4). I artikeln står det: ”Alla medlemmar skall i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig det är riktat MOT någon annan STATS TERRITORIELLA INTEGRITET ELLER POLITISKA OBEROENDE, ELLER PÅ ANNAT SÄTT OFÖRENLIGT MED FNs ändamål.”

I förbudet finns dock två undantag som legitimerar våldsanvändningen i vissa situationer. Dels när Säkerhetsrådet anser att den internationella freden och säkerheten hotas och att man därför finner det nödvändigt att använda våld för att upprätthålla säkerheten (artikel 42). Och det andra undantaget legitimerar våldsanvändningen om det rör sig om ett självförsvar (artikel 51).

Artikel 51 lyder: ”Ingen bestämmelse i denna (FN)stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av FN, intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Åtgärder vidtagna av medlemmar under utövande av denna rätt till självförsvar skall omedelbart inberättas till Säkerhetsrådet och skall inte i något avseende inverka på Säkerhetsrådets rätt och skyldighet enligt denna stadga att vid varje tillfälle handla på sätt som rådet anser nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”

Vid ett väpnat angrepp träder självförsvarsrätten ikraft fram till dess att säkerhetsrådet vidtar nödvändiga åtgärder för hur man skall lösa situationen. När det gäller definitionen av själva angreppet skall det röra sig om ett omfattande väpnat angrepp, militär invasion eller liknande, riktat mot en annan stats territorium.

Samma rätt kan också användas om attacken är riktad utanför den andra statens gränser, exempelvis en ambassad, vissa militära enheter eller etnisk befolkning.

När FN-stadgan förhandlades fram efter andra Världskriget var syftet att minimera risken för krig i framtiden. Därför fick den nya världsorganisationen monopol på våldsanvändningen. Tanken var att FN skulle bli en stark organisation och ställa all unilateral våldsanvändning, även självförsvar under sin kontroll. Därför måste staten som utövar sin rätt till självförsvar rapportera detta omedelbart till säkerhetsrådet eftersom Säkerhetsrådet är FNs enda organ som har befogenhet att avgöra ifall ett väpnat angrepp har förekommit och vem som har varit ansvarigt för det.

Dessutom är det upp till rådet att avgöra vem som har rätt till självförsvar och när illegalt våld utövas.

Tolkningen av artikel 51 kan vara förvirrande, eller inte. Antigen kan man förstå artikeln ur en restriktiv tolkning, att en stat har rätt till självförsvar först när en väpnad attack har inletts och endast då eller sett ur formuleringen i artikeln 2(4), nyttja den traditionella sedvanerättens (självförsvar, självbevarelserätt och nödrätt) regler om självförsvar som kan leda till en extensiv tolkning av artikeln vilket ger större möjligheter till bruk av våld i självförsvar.

När det gäller begreppet ”väpnat angrepp” innefattar det förutom en attack mot en stats territorium och anfall mot statens militära enheter utanför dess territorium även vapeninsatser mot ett jaktplan eller krigsfartyg men för att det skall vara legitimt självförsvar måste principerna om nödvändighet, proportionalitet och direkthet räknas in.

I bilden kommer också det som kallas för preventivt självförsvar. Artikel 51 förutsätter att attacken verkligen har påbörjats. Det går inta att utläsa av texten att ett angrepp måste ha drabbat en stats territorium eller dess militära enheter innan rätten till självförsvar inträder.

I den engelska versionen av artikel 51 står det ”if an armed attack occurs” vilket förutsätter att ett väpnat angrepp redan inletts innan rätten till självförsvar inträder. I den spanska versionen står det ” en caso de atague armado” som kan tolkas att det är tillåtet att handla i preventivt syfte. Den franska formuleringen ”dans le cas oú un membre…est l´objet d´une agrgression armée” betyder att en stat kan vara föremål för att angrepp innan attacken inträffar.

Artikel 51 tolkas således på olika sätt. Det preventiva självförsvaret tolkas också på olika sätt. Risken är stor att en stat som känner sig hotad vantolkar situationen och ett misstag kan utlösa en attack på en stat.

Artikel 51 har tolkats, och gör det fortfarande, relativt fritt. Korea- och Vietnamkriget på 50 och 60talet är exempel på det. Detsamma gäller även Kuwaitkriget i början av 90-talet.

Den 7 juni 1981 bombade Israel kärnkraftverket i Osirak i Irak och hävdade att reaktorn användes för att tillverka atombomber som senare skulle kunna användas mot Israel. I preventivt självförsvar ansåg sig Israel ha rätt att förstöra reaktorn. Säkerhetsrådet fördömde enhälligt Israels handling.

Visserligen antogs resolutionen där man fördömde Israels handling enhälligt men länderna var inte eniga om Israels tolkning av artikel 51. USA ville inte utesluta alternativet att för egen del kunna åberopa preventivt självförsvar i framtiden. Storbritannien har alltid varit för preventivt självförsvar medan Sovjetunionen hävdade att det var illegalt och att det strider mot internationell lag.

1985 åberopade USA preventivt självförsvar mot statssponsrad terrorism för att rättfärdiga sina bombningar i Libyen som misstänktes för att ligga bakom en attack på ett disco i Berlin där en amerikan dog och flera skadades. Året eftre den 14 april 1986 bombade ca 40 stridsflygplan 5 olika mål i Libyen. 130 civilpersoner dödades. Enligt Reagan var det en handling i självförsvar enligt artikel 51. Säkerhetsrådet ansåg att Libyens handlande rättfärdigade den amerikanska aktionen men de alliansfria medlemmarna i Säkerhetsrådet ville fördöma USAs handlande i en resolution men blev nedröstade på grund av att USA, England och Frankrike lade in sitt veto.

Trots att det i artikeln inte finns stöd för självförsvar mot internationell terrorism kunde Reagans tes ses som en utmaning i framtiden. En förberedelse för vad som komma skall. Det som aldrig kom fram är om Libyen verkligen låg bakom attentatet eller om det genomfördes av en enskild grupp. Rör det sig om icke statliga aktörer måste tydliga kopplingar mellan staten och gruppen uppvisas.

Diskussionerna om hur man bedömer samröret mellan enskilda grupper och staten är en annan svårtolkad fråga.  USA bedömde efter 11 septemberattacken 2001 att Afghanistans samröre med al Qaeda var av sådan natur att det rättfärdigade ett 10årskrig för att i princip inte åstadkomma någonting förutom död och elände.

Hur nödvändigt var ett meningslöst krig tusentals kilometer bort för att åberopa att självförsvar nödvändigt för den amerikanska statens trygghet, säkerhet och fundamentala intressen?

USA hävdade att de hade rätt till självförsvar enligt artikel 51. Den 7 oktober skickade USA och England missiler över Afghanistan utan att kunna visa att al-Qaeda hade anknytning till Talibanregimen eller uppmuntrades av denna för att kunna rättfärdiga en väpnad attack. På så sätt var angreppet mot Afghanistan illegitimt. Ur FNstadgan framgår också att Säkerhetsrådet tillåter våld ifall det anser det nödvändigt för att bibehålla internationell fred och säkerhet. Hur aggressionen mot Afghanistan rättfärdigades när säkerhetsrådet inte uttryckligen gav någon stat tillåtelse att använda våld mot Afghanistan främjar fred och säkerhet…

Tre månader efter USAs bombningar i Afghanistan började Bush prata om Irak, Iran, Nordkorea, Libyen, Syrien m.fl. som ondskans makter. Bush anklagade Irak och Saddam Hussein för nära kontakter med terroristorganisationer som al-Qaeda och för att försöka producera massförstörelsevapen. Fiendeskapet mellan USA och Irak började redan tidigare (i kriget mot Kuwait när Kuwait anklagades för att ha stulit olja från Irak. Med mandat från Säkerhetsrådet drev USA ut den irakiska militären från Kuwait) och relationerna efter 1990 i det första irakiska kriget var väldigt ansträngda. Irak utsattes för förödande sanktioner mot landet och Saddam tills landet oskadliggjorde alla kemiska och biologiska vapen samt eventuellt massförstörelsevapen. Irak utsattes för omfattande flygangrepp av USA och Storbritannien. Bombningarna började 1998 efter att konflikten blev akut. Vapeninspektörerna stängdes ute från landet och Irakkrisen splittrade säkerhetsrådet. Ryssland, Kina och Frankrike var mest kritiska mot USAs och Englands linje.

Efter 11septemberattacken 2001 anklagade Bush Irak för att stödja internationell terrorism och för att fortsätta att utveckla massförstörelsevapen vilket var lögn och ville använda våld. Kopplingar till terrorism kunde inte påvisas. Inspektionerna visade att Irak inte hade massförstörelsevapen. Trots det gick USA och England ut med en stor kampanj för att övertyga världen om att Irak hade massförstörelsevapen, vilket de också lyckades med. Dessutom anklagades den tyrannliknande regeringen i Irak för att inte vara legitim och inte ha någon respekt för mänskliga rättigheter och måste därför störtas.

I mitten av mars fick FN besked om att ett krig var nära förestående och natten den 20 mars inleddes angreppet utan Säkerhetsrådets godkännande. Brev skickades dagen efter angreppet till Säkerhetsrådet där USA och England åberopade att det var en handling för att försvara  både dem själva(??), det internationella samhället(??) och rätten att driva igenom rätten om nedrustning(??).

USA och England hävdade även att de ville få bort den irakiska regeringen. Vilket rätt de hade att göra detta? Enligt internationell regel är varje stat suverän vilket betyder att en stat inte kan gå in ensam i en annan stat och ändra regeringen. Kriget i Irak var olaglig ur alla aspekter: utan Säkerhetsrådets tillåtelse och utan nödvändighetsrekvisitet för självförsvar.

Varken USA eller England anser att de behöver Säkerhetsrådets tillåtelse att använda våld eftersom de anser att varje stat är suverän och har rätt att bestämma var, när och hur deras nationella säkerhet och intressen är hotade och hur de ska reagera vid sådana hot, oavsett avståndet.

Dessa stater likställde terroristattacken den 11 september med ett väpnat angrepp. Därmed öppnades dörren för en rätt till självförsvar som ofta leder till en våldsam upptrappning av konflikten mellan staterna.

Artikel 51 har tolkats och gör det fortfarande på ett sätt som bäst rättfärdigar den angripande statens handlingar. En röd tråd som går igenom all internationell rätt. Korea, Vietnam, Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen mm.            

Tankebrottslingarna

Det har nu gått så långt att ett samhälle anses vara fri när väl alla tänker likadant. Det finns tyvärr en överväldigande konsensus bland västvärldens elit att det är av avgörande betydelse för den fria världen att radikala åtgärder måste vidtas (institutionaliseras) för att ta kontroll över vad människor tänker. Om du har andra tankar än de etablerade, om du insistera på att vara rebell, är risken stor att du blir straffad för att ha oortodoxa åsikter. Du blir förmodligen inte kastad i fängelse men systemet har otaliga verktyg och sätt att se till att du blir straffad.

För dem som vågar ha ”oacceptabla” tankar kan se sina yrkesdrömmar gå i kras eller att deras karriärmöjligheter blir inskränkta. Insisterar du att ha mer offensiva tankar kommer du plötsligt att finna att ditt konto för finansiella transaktioner stängs eller dina kreditmöjligheter blir beskurna utan förklaring. Naturligtvis kan dem även glömma sociala medienärvaro om åsikterna/tankarna inte är i paritet(överenskommelse) med de aktuella samhälleliga normerna.

De som inte väljer att anpassa sig till de etablerade samhälleliga normerna kommer att i allt högre utsträckning att bli utstötta ur samhället och hamna i periferin. Att välja att tillhöra de som tänker självständigt är/blir inte riskfritt. En dystopisk mardröm som påminner om …

Om du fortsätter att välja vara en ”oberoende tänkare” kommer det att bli allt svårare att klättra på den pyramiduppbyggda samhällsstrukturen. Du måste tro vad systemet vill att du skall tro.

Om all självständigt tänkande är eliminerat och alla uttryck för andra åsikter förtrycks hur kan vi prata om ett fritt samhälle? Tydligen kan det fria tänkande och det fria talet inskränkas även i den fria världen. 

Ukraina: Det oprovocerade kriget

FNs stadgar om förbud mot aggressiv krigföring (rätten till självförsvar artikel 51) kan knappast ifrågasättas. Ingen kan seriöst tvivla på att den primära avsikten med detta dokument var och är att förhindra krig och att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet”.

”Att initiera angreppskrig…är inte enbart ett internationellt brott; det är det största internationella brottet…” Uttalande av domarna under Nürnbergrättegångarna(processen) strax efter Andra Världskriget: ”…som skiljer sig från andra krigsbrott genom att den rymmer(innehåller) i sig själv helhetens ackumulerade ondska.”

Sedan Andra Världskriget har USA fört aggressivt och oprovocerat krig i Korea och Vietnam, främst av ideologiska skäl mot kommunismen, och Grenada, Panama, Före detta Jugoslavien, Irak (två gånger) Afghanistan, Syrien, Libyen och Somalia. Sedan skall man även ta hänsyn till de otaliga proxykrigen som USA förde via surrogatmilitärer t. ex. genom Contras i Nicaragua, olika jihadistgrupper i Syrien, och genom Saudi Arabien och UAE i det pågående kriget i Yemen. Sen får man inte glömma de otaliga statskupper i Europa och Latinamerika. Och allt detta på 70 år.

USA är ”den största anstiftaren av våld i Världen” sade Martin Luther King och Jimmy Carter tillade att USA är ”det mest krigiska landet i Världen.”

Genom alla sådana krig har USA gjort mer och medvetet än vilket annat land som helst på jorden för att underminera de legala stöttepelarna som förbjuder krig (artikel 51 i FN-stadgan).

Att USA/NATO/Europakonstellationen klagar på Rysslands invasion av Ukraina som ett brott enligt Internationell Rätt kan som bäst betraktas som att kasta sten i glashuset. Hyckleriet från USA, NATO och EU går inte att beskriva.

Men är Ryssland skyldig till ett oprovocerat krig i Ukraina? Har Ryssland brutit mot FN-stadga och Internationell Rätt?

Den ryska militära invasionen av Ukraina i februari 2022 föregicks av ett åttaårigt krig i de Östra delarna av landet. Detta krig som initierades av den ukrainska regeringen i Kiev mot det ryskspråkiga folket i Donbass och krävde ca 14 000 människors liv, många av dem barn, och tvingade ca 1,5 miljoner människor fler på flykt än efter den ryska militära operationen kan bara betraktas som folkmord. Regeringen i Kiev och i synnerhet dess nynazistiska bataljoner utförde attacker mot dessa människor med avsikt att döda de etniska ryssarna på grund av sin etnicitet.

Medan den amerikanska och europeiska media försöker verkligen intensivt att dölja dessa obestridliga fakta fanns det redan rapporter (Reuters) 2018 hur de nynazistiska bataljonerna har integrerats i den officiella ukrainska armén och polisstyrkorna och utgör statliga eller kanske kvasistatliga aktörer som den ukrainska regeringen har fullt ansvar för. Ett 30-tal operativa högerextremistiska grupperingar i ”Ukraina har integrerats i de ukrainska arméstyrkorna” som ”främjar intolerans och icke liberal ideologi.”

De mest extrema bland grupperna har och främjar hatet mot etniska ryssar, Roma, kommunister och LBTQ personer, judar, fackföreningar och ryskortodoxa kyrkor. Enligt Reuters anklagar Freedom House grupperingarna för ”en allt ökande patriotisk anförande för att stödja Ukraina i dess konflikt med Ryssland som sammanfaller med ett hatiskt innehåll i offentliga tal av tjänstemän och förstärkt av media likväl som våld mot känsliga grupper inom LGTB gemenskapen. Azov och andra paramilitärer har attackerat antifascistiska demonstrationer, offentliga möten, media, konstutställningar, utländska studenter…”

Amnesty International har rapporterat om dessa extremistiska grupperingarnas våldsamma aktiviteter sedan 2014. (Östra Ukraina, Odessa)

Hatiska uttalanden i kombination med omfattande systematiska attacker har använts för att döma individer för folkmord exempelvis för folkmord i Rwanda mot Jean-Paul Akayesu. Det verkar inte gälla för Ukraina.

Dessutom bor mer än 500 000 i Donbass regionen som är ryska medborgare vilket betyder att ryska medborgare blev utsatta för rasistiska attacker av ukrainska nynazister integrerade i den ukrainska regeringen vid den ryska gränsen.

2019 stiftade regeringen i Kiev språklagar som degraderade de ryskspråkiga till andra klass medborgare. Så sent som 2022 varnade HRW att Kiev antog lagar som ”tvingade medieföretagen i Ukraina att publicera på ukrainska. Publiceringar i andra språk måste alltid åtföljas av den ukrainska versionen…distributionsställen som kiosker måste minst ha 50% av innehållet på ukrainska.”

Artikel 25 om pressenfriheten och tryckta publiceringar i Ukraina gör undantag för vissa minoritetsspråk, ”engelska och de officiella EU-språken men inte för ryska…” Som HRW uttrycker det ”finns det orosmoment om huruvida garantierna för minoritetsspråken är tillräckliga.”

Venice Commission, Europas högsta rådgivande organ om konstitutionella frågor sade att flera av lagarna inklusive artikel 25 ” misslyckades att balansera mellan att främja det ukrainska språket och att värna minoriteternas lingvistiska rättigheter.” Sådan lagstiftning understryker bara den ukrainska regeringens önskan att förstöra de etniska ryssarnas kultur i Ukraina. Rent av att förinta den.

Organisation for World Peace (OWP) rapporterade 2021, “I enlighet med Ukrainas Nationella Säkerhet och Försvarsrådgivare har ”Ukraina åtagit sig att med alla medel återta kontrollen av Krimregionen. Den 24 mars åtog sig president Zelensky att vidta alla strategier för att ”…säkra halvöns återintegration.” Med hänsyn till att Krims befolkning, vilka till övervägande del är etniska ryssar, är ganska nöjda med den nuvarande situationen under rysk ledning måste Zelenskys hot inte enbart uppfattas som hot i sig mot Ryssland utan även som ett hot mot potentiell massiv blodsutgjutelse mot människor som inte vill tillbaka till Ukraina.

Denna situation i synnerhet mer än rättfärdigar Rysslands intervention enligt R2Pdoktrinen som under många år försvarades av ”humanister” som Hillary Clinton, Samantha Power och Susan Rice för att rättfärdiga NATOinterventioner i länder som förra detta Jugoslavien och Libyen. Inget av länderna som var inblandade i dessa interventioner kunde möjligen göra anspråk på självförsvar. Detta gäller i synnerhet USA som skickade militära styrkor tusentalsmil bort för att fälla bomber i länder långt borta. 

R2P doktrinen

Den ryska interventionen rättfärdigas under Responsibility to Protect (R2P) doktrinen som har försvarats av västvärldens ”humanister”.

Edward Said, Palestinier intellektuell författare skrev i sin bok ”Culture and Imperialism” att det går helt enkelt inte att jämföra Rysslands imperiebygget med detta i Väst. Han förklarade att ” Ryssland…inkorporerade i sitt bygge i princip enbart intilliggande områden. Till skillnad från England och Frankrike som hoppade tusentals mil bort över till andra kontinenter…” och appliceras otvivelaktigt och mycket mer än så på USA.

Det finns mycket mer att fundera över när det gäller Rysslands rättfärdigande av interventionen. Det är inte bara radikala grupperingar vid Rysslands gräns som attackerar etniska ryssar, inbegripna ryska medborgare. Dessa grupper har också blivit finansierade och tränade av USA och NATO med den enda avsikten att destabilisera och underminera Rysslands territoriella integritet.

I Yahoo News! Förklarade i en artikel i januari 2022: avslöjades att CIA övervakar ett hemligt intensivt träningsprogram i USA för ukrainska elitstyrkor för speciella operationer och annan underrättelsepersonal, i enlighet med fem forna tjänstemän inom den amerikanska underrättelse- och nationella säkerhetstjänsten. Programmet startade 2015 i en hemlig bas i södra USA.

Programmet inriktade sig på mycket specifik träning för att utveckla och förbättra ukrainarnas förmåga att slå tillbaka ryssarna och att utveckla även offensiva kvalitéer ifall ryssarna invaderar Ukraina.

Ukrainare fick träning i den militär motaktionen och ”Programmet”…säger en förre detta CIA-tjänsteman ”lärde ukrainare hur de skulle döda ryssar” med emfas på ryssar.

För att avlägsna alla tvivel om den amerikanska målsättningen att destabilisera Ryssland borde man även titta på Rand Corporationrapporten 2019 som föreslår olika åtgärder för att USA skall uppnå sina mål. I rapporten ”Overextending and Unbalancing Russia finns bland annat ”upprustningen av Ukraina med dödliga vapen” för att ”utnyttja eller exploatera Rysslands största möjliga externa sårbarhet.” Vilket USA, NATO och EU mycket effektivt gjorde sedan 2014. Att stärka Ukraina militärt i skuggan av Minskavtalet var det mest framgångsrika draget i spelet.

Det råder inga tvivel att Ryssland har hotats med konkreta destabiliserings ansträngningar av USA, NATO, EU och dess extremistsurrogater i Ukraina. Ryssland har blivit oerhört provocerat och hotat under 8 år. Minskavtalet som aldrig skulle implementeras från Ukraina eller Västvärlden skulle enbart vinna tid åt upprustningen av Ukraina. Dessutom har Ryssland bevittnat om vad sådana destabiliserings åtgärder har betytt för andra länder som Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen mm. En nästan total tillintetgörelse av ett land som en funktionell nationsstat.

Det är svårt att tänka sig en större anledning att agera för Ryssland och försvara landet.  Medan FNs stadgar förbjuder ensidiga krigsaktioner ger den också möjlighet i Artikel 51 att ”…ingenting i stadgarna skall hindra, försämra den naturliga rätten till individuell eller kollektiv självförsvar…” Rätten till självförsvar tillåter länder att svara militärt inte bara vid en attack utan även vid ett hot om nära förestående attack vilket var fallet  med de ca 100 000 högerextrema som skulle attackera Donbass för att med våld annektera regionen till Ukraina.

Ryssland hade rätten att försvara sig genom att invadera Ukraina, i synnerhet när en nära förestående angrep på den självstyrda etniskt ryska befolkningen i Donbass var överhängande. Kriget i Ukraina har blivit ett proxykrig för USA, NATO och EU för ett angrep inte bara mot etniskt ryssar i Ukraina utan även mot självaste Ryssland.

Den tyske advokaten Wolfgang Bittner förklarar i sin bok: Ausnahme Zustand: … (State of Emergency: Geopolitical Insights and Analyses Taking the Ukraine Conflict into Account) att Ryssland kan åberopa hennes Skyldighet att Skydda(R2P) gentemot den ryskspråkiga populationen i östra Ukraina - ett generellt accepterat krav under internationell rätt för att förhindra allvarliga humanitära överträdelser. En doktrin som ursprungligen introducerades i den internationella rätten av USA och NATO främst för att rättfärdiga aggressionskriget mot Jugoslavien.

Källor: Luleå Tekniska Universitetet; Varför Rysslands intervention i Ukraina är legal under internationell rätt. Daniel Kovalik, University of Pittsburgh of Law, A Socialist in Canada, 25 April 2022, No more War: How the West Violates International Law by Using "Humanitarian" Intevention to Advance Economic and Strategic Interests, 2020 ;ICHouse, Michael Snyder; Wolfgang Bittner: Ausnahme Zustand...;