Sofisterna och Protagòras: de första "revolutionärerna", del I.

Vill bara tala om att allt detta skrevs i början av 1990-talet och har nu hittat de olika texterna som inte är skrivna under samma period, därav olikheterna i typsnittet och formatet. Försöker föra över texterna från annan källa och även minska ner dem.

Det som framgår av texterna är att historien upprepar sig och att vi lever i en värld där allt för få äger allt för mycket och allt för många äger allt för litet. En värld där demokratin utgör det viktigaste instrumentet för förtryck och ojämlikhet.

Det kan inte finnas frihet utan politiskt och ekonomiskt demokrati.

Människan är utrustad med två värdefulla egenskaper: förmågan att tänka och behovet att göra uppror. En av människans unika förmågor är att utveckla kulturella mönster och att föra vidare sociala traditioner. Den mänskliga historien kan även ses som en kamp om de institutioner genom vilka makthavarna behärskar folket. Det är också vad politik i moderna termer har reducerats till: att erövra och besitta statsmakten.

Genomgående för det mänskliga väsen är att det ingenting finns som är så farligt för den enskilda människans moral som vanan att ha makt över andra. Den mänskliga historien är också ett fylld av uppror mot maktövergrepp och förtryck. I alla tider har människorna visat vilja att revoltera mot det gamla och orättvisa.

Sedan myten om det första upproret, där den gode Guden förbjuder de första människorna att röra vid frukterna på kunskapens träd, har människan ständigt slagit tillbaka mot det som hon uppfattat som orättvist. Men tyvärr äger reaktionen rum först då grundläggande mänskliga värderingar (såsom moral, etik och social rättvisa) omkullkastats. Det är då människans anpassningsförmåga inte räcker till, då hon inte längre kan fungera i samhället, då hon närmar sig avgrundens kant - då kan hon verkligen se till att ändra på specifika avvikelser, störningar eller anomalier i sitt sätt att tänka och leva. Under perioder av moraliskt förfall, etisk förlamning, samhällsorättvisa och förtryck i alla former kan frön till nya tankar, teser och teorier börja spira: det nya formar sig ur behovet att återställa den mänskliga värdigheten.

Vi närmar oss i rask takt avsatsen till det mänskliga väsens undergång som en social och politisk varelse. Vanmakten och den psykologiska uppgivenheten att inte kunna styra över sitt liv och öde försvårar vår egen livsforms överlevnad. Människan uppfattas inte idag som ett politiskt och socialt djur, dvs att människan inte kan existera utanför samhället och att det samhälleliga ligger i människans natur.

Människans djuriska tillstånd är redan ett samhällstillstånd där hennes värden och önskemål, förmånsrätten och rättigheterna hon gör anspråk på, beskaffenhet och legitimitet bestäms av den gemenskap hon föds i och tillhör. Människan definieras genom familj, tradition, gemenskap och kultur. Hennes värden är kulturellt betingade och de medvetna och rationella valens betydelse är viktiga men inte ur individualistisk synpunkt; det mest betydelsefulla är inte vad som vi kan välja utan det som genom arv och miljö tillfaller oss. Människan gör sina fria val och tar rationella beslut utifrån sina värden och preferenser som till största del finns där som en tradition. Det är just genom traditionen och kulturen som människan kan fatta förnuftiga beslut. Det är inte individen som genom samhällskontraktet skaffar sig och bibehåller vissa rättigheter och fördelar som det naturliga tillståndet inte skulle ge utan det är de medborgerliga skyldigheternas betydelse som framhäver människan där hon till stor del förverkligar sig som medborgare. De mänskliga dygderna är också medborgerliga dygder och hör till de medborgerliga egenskaperna.

I moderna termer skulle man kunna säga att den rationella nyttomaximeringen som den individualistiska samhälls- och människosynen står för inte hör hemma i ett globalt synsätt för människans överlevnad. Det är inte det rationella egenintressets aktörer och individer som skapar en harmonisk symbios mellan alla samhällsaktörer utan tvärtom skapar den individuella nyttomaximeringen störningar och anomalier i samhället.

Det är det sociala kapitalet som genom de sociala dygderna, dvs ömsesidigt förtroende och förståelse, rättvisa, hederlighet och anständighet och andra som skapar den grund som ett samhälle kan stå på. Det är de frivilliga inskränkningarna och människans förståelse för sin begränsning som medborgarnas mellanhavanden kan bygga på. Genom de avsiktliga begränsningarna uppstår ett sammanhållande nät i form av starka normer om förtroende och respekt. Det är människans sociala ansvar och handling för det gemensamma bästa som gör henne till en politisk och social varelse.

De grundläggande sociala värderingar som har upplösts på grund av den politiska maktens sammanbrott påverkar alla samhällsområden. I vår världsdel kan man skönja att nativiteten sjunker, ungdomsarbetslösheten och våldet ökar, familjerna är i upplösningstillstånd och utbildningssystemet har rasat samman. Ensamma, förtvivlade och desillusionerade människor vars moraliska och etiska värden har nedtrampats och vars värdighet har tagits ifrån dem söker sig till andra gemenskaper för att hitta själslig räddning. Några sätter sitt hopp till religionens stigar, andra vänder sig till mysticismen och de ockulta krafterna och andra till nynationalistiska och nykonservativa rörelser; troligen en förevändning att dölja ångesten som rädslan för framtiden framkallar.

Det gamla värdesystemets sammanbrott och upplösning håller gradvis på att ge plats åt ett nytt, grundat på strikta ekonomiska principer och förutsättningar där räntor och marknad styr den enskilde medborgarens liv och handling.

Det är fullt möjligt att utvecklingen med den industriella produktionsformens allt snabbare internationaliseringstakt, fusionstendenserna och det politiska systemets gradvisa men säkra upplösning kan leda till andra politiska organisationsformer styrda av världsomspännande kapitalgenererande bolag såsom banker och industrier i samspel. I mina ögon framstår behovet att gå tillbaka och identifiera de klassiska socio-etiska tankarna grundade på och av människan- och går under beteckningen humanism- som formande och styrande för människan som en absolut nödvändighet.

En nödvändighet som bottnar i det uppdämda behovet att försöka återfinna de fundamentala socio-etiska värderingarna avgörande för vårt samhälles endräkt och vänskapliga utveckling och känna att människan återigen tar kontroll över sitt liv och historia och inte låter sig styras av osynliga, oberäkneliga och okontrollerade krafter hon inte kan påverka.

Alienationen från det politiska och ekonomiska systemet som internationaliseringen och privatiseringen medför, där känslan av vanmakt i beslutsfattandet och rotlöshet och bristande identitet ter sig allt starkare, och grundläggande värderingar för ett samhälles harmoniska utveckling såsom aktivt deltagande i samhällets alla aktiviteter och beslut, bildning och fostran i dess angelägenheter och allas lika behandling inför lagen åsidosättes försöker människan att återta sin plats i samhället genom att hitta medel som gör det möjligt för henne att klarare se idealet och lättare finna vägen till dess uppnående.

Detta medel var för sofisterna ett liv i enlighet med de lagar som binder människan vid gemenskapen. Den bärande tanken i sofisternas samhällslära är människans gestaltning i ett allmängiltigt människomönster grundat på långvariga sedvänjor och traditioner och inte på individualism eller den enskildes fria odling av sina personliga böjelser och egenheter.

Vi pratar om en tid när vetenskapen och filosofin befinner sig i embryotillstånd och inte går att skilja åt. Medan andra försöker förklara universum och dess inneboende kraft och ordning - makrokosmos- genom teoretiska och spekulativa studier sprungna ur ren nyfikenhet, tar sig sofisterna an den svåra uppgiften att studera människan, hennes natur och plats i världsordningen och relationerna med hennes medmänniskor- mikrokosmos. Sofisterna var de första att studera kring människans liv och hållning och hur det kunde förbättras.

Var gång vår kultur upplever en kris reflekterar vi över detta ideal, det vill säga vårt grekiska ursprung, ehuru vårt medvetande om den historiska bakgrunden kan ha olika klarhetsgrad.[1]

Under sofisternas tid, men även århundraden tidigare, framstår den kulturella krisen mycket lik vår egen. Med kulturell kris syftar jag på den stagnation och förlamning som genomsyrar vårt samhälle på alla områden; politiska, ekonomiska och sociala. Men även på den depression som sakta kryper fram och som får förödande effekter på människans samliv, relationer, mentalitet och tankeliv; överhuvudtaget hennes människovärdiga tillvaro, där socio-etiska värden håller på att erodera och upplösas.

Vad menas med samhällets harmoniska utveckling och överlevnad? Ett harmoniskt samhälle är ett samhälle där det råder balans mellan de olika elementen eller delarna som bildar helheten. Försynthet, besinning och rättfärdighet utgör de fundamentala principerna i ett sådant samhälle. Där har alla medborgare samma skyldigheter och rättigheter, deras gemensamma intressen och preferenser sammanfaller och alla beslut tas samfällt.

Allas rätt till deltagande i samhälleliga beslut och frågor måste vara garanterad och medborgarna måste försvara det gemensamma goda utan hänsyn till särintressena. Det harmoniska samhället är ett altruistiskt samhälle präglat av endräkt och samförstånd. Institutionerna fostrar människor enligt dessa ideal - för att de ska uppnå en själslig förfining.

Kunskapen om det förgångna kan kanske hjälpa oss att hitta paralleller eller bortglömda mänskliga, sociala eller etiska argument som möjligen kan underlätta förståelsen för denna destruktiva väg som vi valt att följa idag och som inte kan leda till annat än vår egen livsforms undergång.

Den socio-ekonomiska utvecklingen under 700- och 600-talen f Kr 

einai to dikaion ouk alla ti 

h totou kreitonoV xumferon 

Thrasýmachos(Platon, Staten, 336b)

 De socio-ekonomiska förändringar som ägde rum två århundraden före Protagóras och sofisternas tid måste otvivelaktigt ha utgjort en grundläggande inspirationskälla för de nya idéer som gjorde sig gällande i form av den första grekiska upplysningstiden. Teorier, tankar och uppfattningar mognar fram i kombination med långtgående sociala och ekonomiska förändringar; detta sker i en process av analys, övervägande och utvärdering. Sofisternas lära måste förstås som en karaktäristisk reflektion av de reformer i Hellás som ledde till att släkt- och klassamhället, födsloarvet och mystifieringen började luckras upp. Fram till början av 700-talet f. Kr dominerades det politiska beslutsfattandet fortfarande av adliga släkter och dess överhuvud, vilka alstrade sin makt ur gudarnas och heroernas genetiska arv. Kungens makt som envåldshärskare hade under årens lopp begränsats; han delade den med ledarna[1] för andra klaner. Bördstillhörigheten var fortfarande av avgörande betydelse för deltagandet i de politiska organen men jordägarna och ryttarna - de som hade råd att uppföda hästar och använda dessa vid krig och som tillförsäkrades överlägsenhet i strider - tillmättes stor betydelse. I synnerhet de sistnämnda hade en speciell relation till oligarkin. 

”i områden där marken är lämpad för hästuppfödning, där bidrar de naturliga förutsättningarna till etableringen av en stark oligarki (räddningen för invånarna beror på detta elements styrka, och hästuppfödningen tillkommer dem som innehar stora ägor)”[2] 

Den oligarkiska polis som växte fram ur den patriarkala monarkin alstrade fortfarande sin makt och kultur ur aristokratin vars enda intresse låg i försöket att bibehålla, koncentrera och säkra den politiska makten, vilken var nära förknippad med den ekonomiska. Den stora ekonomiska revolutionen som ägde rum i Hellás under 700-talet f Kr, som ett resultat av upptäckten och koloniseringen av nya områden i Anatolien och runt Svarta Havet, södra Italien och ända till Spanien, ersattes bytesekonomin med penningekonomin och gav handeln och industrin stora möjligheter och fördelar. De stora jordägarna som hade tillgång till mark, skogar, gruvor osv kunde snabbt tillverka skepp som kontrollerade trafiken mellan Hellás och den nya världen. Dessa jordägare såg sin förmögenhet ansamlas och accelerera snabbt.[3] 

Men det var inte enbart adeln som kunde tillgodogöra sig de nya rikedomarna. Den nya värdemätaren - den värdefulla ädelmetallen som började cirkulera runt om i Medelhavet som det allmänna bytesmedlet - möjliggjorde även för andra yrkesmän och handelsmän att ta del av den ekonomiska explosionen. Många av dessa fria yrkesmän, såsom skulptörer, spåmän, snickare, metallarbetare, krukmakare, poeter och andra, kunde under en kort period anskaffa en ansenlig förmögenhet och gjorde därmed anspråk på en plats bland de styrande i de olika beslutsfattande organen i den oligarkiska staten. Det var inte enbart  förmögenheten i sig som säkrade den politiska makten i samhället; för att ha rätt till de höga ämbetena måste det vid tillträdet av de styrande anordnas och erbjudas folket spektakulära fester, liturgier och sammankomster. Dessutom måste staten förskönas med statyer och offentliga byggnader, storslagna offerritualer förrättas osv 

”så att de vanliga människorna frivilligt avsäger sig dessa, och inte känna någon förbittring (förtrytelse) mot de härskande för de betalar ett högt pris för sin maktställning.”[4] 

Makten i detta despotiska system grundades på att de mindre rika överlät statens - folkförsamlingens, rådsförsamlingens och arkonternas - angelägenheter till de rikare. I folkförsamlingen tilläts inga andra än de rika deltaga och arkonterna hade till uppgift att se till att ”frihetens torg” 

”måste förbli rent från allehanda handelsvaror och hantverkare, jordbrukare eller liknande (får inte närma sig) om de inte är kallade av arkonterna.”[5]

Platserna i dessa institutioner innehades på livstid och många gånger ärvdes de av släktingar som bildade dynastier som ytterligare koncentrerade den politiska makten till en liten grupp individer eller familjer. Faran för korruption, privata förmåner och vinster ökade markant till de fattigas förtvivlan 

”Även eforernas levnadssätt är inte i överensstämmelse med statens målsättning, för den är allt för lössläppt, medan för de andra medborgarna tenderar livet att vara kärvt så att det blir outhärdligt och i hemlighet sviker de lagen och ägnar sig åt kroppsliga njutningar... Och det verkar som om de som bekläder detta ämbete (gerontwn=äldre dvs senaten) tar emot mutor och åsidosätter många av de offentliga intressena genom favorisering (att ge favörer på det allmännas bekostnad).”[6] 

Människomassan, som bestod av jordbrukare, fiskare, sjömän och andra, insåg att rikedomarna inte på något sätt tillföll deras lott utan enbart ansamlades i händerna på en liten klick av människor som dessutom var nära förknippade med den politiska makten. Nu gjorde den anspråk på att även den borde bli belönad i enlighet med dess verk: Folket började sin kamp mot oligarkin. Byborna som löpte risk att förslavas på grund av skulderna, ockerräntepolitiken (men även handelsmän som trots sin allt mer ökande förmögenhet inte kunde hoppas på att deltaga i de politiska organen) krävde ändringar i lagstiftningen.[7] 

I detta politiska system, där makten är fokuserad på vägran att ge de fattiga rättigheter och en hierarkisk uppdelning grundad på förmögenhet, utgör oligarkin en autarkisk regim där den starkare utövar makt på samma sätt som herren över sin betjänt[8] och åtskillnaden mellan medborgarna i det ledande skiktets ögon är karaktäristisk och grundar sig på förringning och förakt för de som inte tillhör samma skikt: 

”Men finns det ej i de andra staterna ett annat namn - utom namnet medborgare - som folket ger åt de styrande?

Jo, i allmänhet kalla de dem självhärskare, men i demokratiska samhällen kalla de dem just styresmän, arkonter.

Men hur kallas de av folket i vår stat, om vi bortse från namnet medborgare? 

Beskyddare och hjälpare?

Och hur kalla dessa å sin sida folket?

Sina försörjare, som ge dem lön.

Och vilket namn ge de styrande åt folket i andra stater?

Slavar. 

Och hur kalla de styrande varandra i dessa stater?

Medregenter.

Och i vår stat?

Medväktare.

Kan du säga om de styresmän i andra stater, att någon där kallar den ena av sina medregenter för sin anförvant och den andra för en främling?

Ja, det gäller om många. Och den förra talar han om och betraktar, som om han hörde till hans egna, och den senare, som om han ej hörde dit.”[9] 

Situationen blev ohållbar. Och inte blev den bättre då de fundamentala förutsättningarna för oligarkins existens började rubbas. Ojämlikheten mellan klasserna och det faktum att oligarkins grundstenar - förmögenheten och många människors beroende av en stor jordägare - började skaka i och med handelns och penningmarknadens utbredning, vilken skapade en medelklass av yrkes- och handelsmän beredda även att beblanda sig i det politiska beslutsfattandet, förstärkte spänningen ytterligare. 

Det var inte enbart mellan klasserna oligarkin skapade orättvisor; även mellan de privilegierade skapade monopoliseringen av de politiska institutionerna kontinuerligt större ojämlikheter. Hiródotos skriver om oligarkin att 

”Var och en (av oligarkerna) vill vara främst och påtvingar sin mening. På så sätt uppstår stora fientligheter ur vilka partistrider födes och genom revolterna leds de till mordgärningar...”[10] 

och 

”De (adeln) brukar omfamna (bildar partier bland) vanliga människor och vänner och skapar anarki och partistrider och krigar med varandra... och upplöser den politiska gemenskapen.”[11] 

De sociala effekter som karaktäriserade den oligarkiska perioden i Hellás var inbördes strider mellan priviligierade grupper och mellan klasser som många gånger ledde till fullt utvecklade inbördeskrig, hat och våldsamheter. I Aten var situationen dramatisk. Armod och misär bredde ut sig. Hatet och hämnden i den politiska kampen om herraväldet mellan klasserna dränkte staten i blod. Den jordägande aristokratin bibehöll alla sina rättigheter och fördelar, utökade sina ägor till nackdel för de små jordbrukarna och förslavade de många skuldsatta. De senare kunde säljas i utlandet eller göras livegna genom att låta dem bibehålla endast 1/6 av produktionen.[12] Attika var på god väg att förvandlas till en stat med två motstridande klasser. De som ägde produktionsfaktorerna, dvs de stora jordägarna vilka alstrade sin rätt ur den traditionella legitimiteten, och de livegna som inte hade några förutsättningar att leva ett drägligt liv och framlade ”den ekonomiska jämställdheten och likheten inför lagen som sitt revolutionära krav.”[13] 

I hela Hellás, där oligarkin skördade sina frukter på bekostnad av de fattiga, var det nu plutokratin som bestämde riktlinjerna för vad som var bra och fördelaktigt för polis.  

”Adelns jord förblev i familjernas händer tack vare blodsarvets rättigheter och ökade kontinuerligt genom ianspråktagandet av de kommunala herdeplatserna, köp av mindre jordplättar och vinster genom säkerställda lån.”[14] 

Situationen för de fattiga var tvärtemot - de levde under fruktansvärd press för att klara livhanken.  

”De dåliga tiderna var de tvungna att låna från sina rika grannar lite pengar för att livnära sig och för att så. Lånet återbetalades med ränta. När de gav sig in på denna väg, kom de aldrig ur. Skuldtagaren som dröjde med sina åtaganden var utelämnad till lånegivarens rättsskipning, tillsammans med sin fru och barn. Och det mest förtvivlade i de lägsta klassernas situation var att den som inte tillhörde ett priviligierat släkte var oförsvarligt utelämnad till giriga och oansvariga herrars rättvisa.”[15] 

Det nya ekonomiska uppsvinget som penningekonomin bidrog till ökade alltmer vinstbenägenheten hos de som innehade produktionsfaktorerna och ”en kapitalism alltmer vågande behärskar den grekiska världen.”[16] 

Milamowitz skriver att pengarna började behärska både den enskildes och statens ekonomi: 

”Därmed sammanhänger uppluckringen och upplösningen av de banden som i början höll den enskilde ihop med gemenskapen i vilken han föddes i. Släktskap, stam och stånd förlorade verkligen dess makt.”[17] 

Den ekonomiska utvecklingen och penningväldets utbredning hade givetvis allvarliga effekter på det politiska och sociala planet. Förutom ändringarna i författningen som motsvarade förändringar på det ekonomiska planet under det 7e och 6e århundradet[18] och den geofysiska[19] förändringen som Hellás fick genomgå, skapade det nya plutokratiska systemet, där makten sätts i relation till förmögenhet: Detta innebar ett moraliskt förfall där ”lyx, dekadens och kärlek till kroppsliga lustar eller förgänglighet var tecken på social överlägsenhet och ett kriterium på de politiska värdena”[20]. Den ledande klassens sammansättning började förändras som ett resultat av handels-, industri- och penningekonomin som i vissa fall skapade nya klasser medan i andra förstärkte de gamla. Det nya systemet skapade en enorm antites mellan folket, adeln och de rika och den traditionella indelningen av folket i klasser började luckras upp. Hellás blev ett land för fattiga och rika. Medelklassen var inte stor och den minskade i antal ”antingen genom giftermål med de adliga eller genom ekonomiskt misslyckande som förde dem ihop med proletariatet.”[21]

Proletariatet som bestod av yrkesmän och de dagsavlönande levde på en lön som allt mer sjönk främst på grund av användning av slavar i produktionen.[22] Men eftersom alla dessa arbetade under samma förhållanden och levde i samma bostadsområden skapades en solidaritet som grund för de utsugna massornas enighet vilka inte längre kunde acceptera situationen.[23] Klassernas fruktansvärda kamp började och den varade länge. Från och med det sjunde århundradet och fram till romarnas intåg är den hellenska historien fylld av revolutioner och statskupper, blodbad, massakrer och landsflykt. 

”Så gick detta grymma inbördeskrig vidare och visade sig vara det grymmaste för att det var det första. Senare, kan man säga att hela den hellenska världen skakades för att överallt (i varje stat) fanns det skillnader mellan de demokratiska ledarna, som sökte hjälp från atenarna och oligarkerna som tillbad lakaidemonerna.”[24] 

Exemplen skall hjälpa att belysa hur situationen även kan ha varit under århundradet före Thoukidídis beskrivning (ovan) som handlar om inbördes stridigheter på Korkýra (Korfu) i början av det peloponnesiska kriget 

”Döden visade sig i alla sina former och som vanligen är i sådana situationer var det ingen skändlighet som inte hade begåtts och ännu värre.”[25] 

I Aristotélis kan man läsa att missgärningar (klasskamp) begås både i demokratierna och oligarkierna. I demokratierna av 

”demagogerna (folkledarna) där massan sätter sig över lagarna; för de delar alltid staten i två genom att strida emot de välbärgade... i några oligarkier svär de Och jag kommer att vara fientlig (illvillig) mot folket och planera allt ont mot dem.”[26] 

Platon beskriver en folkledare som blir tyrann 

”Är det ej på samma sätt med en folkledare? Sedan han väl har fått folket fullständigt i sina händer, skonar han ej sina egna medborgares blod. Enligt den vanliga metoden drager han dem under falska anklagelser inför rätta och tager blodtörstig deras liv; sin gudlösa mun och tunga besudlar han med brodermord; han dräper och driver i landsflykt...”[27] 

Hiródotos skriver 

”När nu en person, som har förmögenhet och därmed också är misstänkt för att vara en folkhatare, ser detta, då, min vän, följer han det oraklet, som Kroisos en gång fick, och flyr till det steniga Érmos, vågar ej dröja, och skyr ej att hånas för feghet. Nej, ty annars skulle det vara sista gången, som han finge göra det. Men blir han gripen, så dräpes han.”[28] 

Kampen mot adelns och de rikas oligarki (som inte på något sätt gjorde några eftergifter) ledde till etableringen av tyranniet som det förankrade politiska systemet; dess huvudsakliga uppgift var att förbättra de materiella förutsättningarna för de lägsta klasserna i samhället. Tyrannerna tillhörde även dem adeln men genom att hitta stöd hos den missnöjda massan kunde de genom en statskupp förskansa sig makten och återetablera monarkin, vilken skilde sig från den kungliga genom bristen på legitimitet. Genom jordreformer, objektiv värdering av löntagarnas arbetsinsats, uppbyggande av infrastrukturen och utsmyckning av staden samt intresset för det andliga och kulturella, lyckades tyrannerna att bidra till både ökat materiellt välstånd och andlig utveckling.

Men förutom en materiellt drägligare tillvaro krävde folket även vissa politiska rättigheter. Folkledarna blev mer eller mindre tvungna att utge skrivna lagar[29] som reglerade arvsrätt, jordövergångar, förbud mot kredithandel, privata dispyter och i synnerhet blodshämnden av omkomna släktingar och annat. Dessa skrivna lagar utgjorde ytterligare ett steg mot individens befrielse ur det traditionella klantänkandet och ett slag i ansiktet för de gemensamma intressen som släktskapet och plutokratin stod för. Men samtidigt innebar den skrivna lagstiftningen att ledarna för klanerna förlorade sitt privilegium att framlägga och tolka de procedurer som reglerade det sociala och politiska livet till sin egen fördel.

Mystifieringen kring lagarnas härkomst och aristokratins rätt till obestridlig tolkning åsidosattes nu av den skrivna lagen, som reglerade relationerna mellan individerna för det gemensamma bästa ”...alla dessa frågor regleras bättre av lagen snarare än av människornas vilja, för det är en osäker princip.”[30] 

Tyranniets tid varade inte länge. Några grundläggande författningsändringar kunde tyranniet inte åstadkomma och tyrannerna nöjde sig med att tillfredsställa sina egna behov och intressen och i bästa fall skapa vissa fördelaktiga förordningar för de sämst ställda klasserna. Så småningom förvandlades tyranniet till en ärftlig familjeangelägenhet där inkompetens och oduglighet förvandlade systemet till förtryckande och utsugande. Efter att ha erbjudit folket sina tjänster och bidragit till att bana vägen för demokratin och dess utveckling försvann den. Även om tyranniet var en tillfällig lösning för de maktlösa massorna kunde det under en tid kunna utgöra en motpol och balansera skillnaderna mellan etablissemanget och de fattiga. Det var inte på något sätt ett uppskattat statsskick utan ansågs vara förtryckande: 

”...för så länge atenarna styrdes av tyranniet, var de inte alls bättre än sina grannar i krigskonsterna. Men när de befriades från tyrannerna blev de snabbt de allra främsta. Detta tyder på att så länge de var förtryckta, uppträdde de med avsikt fegt, för de arbetade för sin herre. Men så snart de blev fria, försökte var och en göra sitt eget bästa.”[31] 

och tyrannen 

”utövade ett oansvarigt regerande över både lika och bättre med hänsyn till hans egna intresse och inte till förmån för de regerade (undersåtar). Därför var det påtvingat, eftersom ingen fri människa frivilligt uthärdar ett sådant styre.”[32] 

Staten och individen började genom den skrivna lagen utveckla en relation grundad på ömsesidigt ansvar. Detta ledde till att staten blev starkare genom att den befriade individen från sina patriarkaliska skyldigheter - individen blev fri genom statens beskydd. ”Genom lagarna upplöstes individen ur sina släktskapsband.”[33] 

 Aristokratins auktoritet utmanades ytterligare av Sólon (594/3). Sólon genomdrev de första demokratiska reformerna, som innebar slutet för skuldslaveriet, etablering av ekonomisk frihet genom att göra folkförsamlingen oberoende av arkonterna och göra tjänstemännen ansvariga inför folket. Sólons reformer innebar i stort sett ett politiskt inflytande i relation till individens bidrag till försvaret.

Han bröt upp den bördsmässiga indelningen genom att uppdela befolkningen i Aten i fyra förmögenhetsklasser, men medan alla medborgare hade tillträde till folkförsamlingen var det enbart medlemmar ur de högsta förmögenhetsklasserna som tilläts väljas till de styrande ämbetena. En radikalare demokratisering genomfördes efter fördrivandet av tyrannerna 507[34].

Kleisthénis reformer innebar en ny indelning av befolkningen efter boendeort -demos och uttagningen till de flesta ämbetena skedde genom lottning. Detta -tillsammans med principen att man inte kunde inneha någon post under mer än ett år - skulle förhindra uppkomsten av en grupp renodlade politiker och därmed inskränka maktmissbruk och korruption. Trots att all makt utgick ifrån folket och att alla beslut om inrikesfrågor (val och revision av arkonterna, lagstiftning, politiska rättigheter till utlänningar osv) och utrikesfrågor (krigsförklaring, undertecknande av fred, förbund med andra stater osv) togs i folkförsamlingen kan varken Sólon eller Kleisthénis[35] kallas för radikala förnyare. De försökte enbart att skapa en ”kompromiss mellan de gamla och de nya idéerna”[36]. 

Sofisternas tid föregicks av en period med politisk osäkerhet där kampen om den politiska och ekonomiska makten mellan de rika och de fattiga många gånger resulterade i blodiga strider som skakade alla sociala klasser. Men kampen mellan klasserna innebar följande: 

1. det politiska etablissemanget ändrade form från monarki och oligarki till demokrati; därmed ifrågasattes kungarnas och heroernas släktskap med gudarna och deras obestridliga rätt att härska genom kungaspiran och om så var fallet; varför beskyddades inte adeln av gudarna? Kunde det vara så att det mänskliga samhället inte skapades av gudarna utan var en produkt av människan och att de härskandes påhitt om gudarnas existens och inblandning i människans liv och öde var ett sätt att härska över, styra och kontrollera massorna?

2. rättsväsendet och det juridiska systemet grundat på skrivna lagar skapade förutsättningar för den enskilde att bryta sig ur släktgemenskapen och dess rättvisa; det nya regelsystemet grundat på individens rättigheter och skyldigheter gentemot sina medmänniskor och staten alienerade den enskilde från blodsgemenskapen och befäste och förstärkte individens relation till staten

   och slutligen

3. den aristokratiska etiken (adlig härkomst, ärftlig rikedom, fysisk styrka och skönhet, mod och andra egenskaper som tillförsäkrade respekt, och makt som har ett gudomligt ursprung) vars sammanbrott hade effekter på den moraliska sfären, fick människorna att inse att varken rikedomar eller makt var värden att lita på för att tillförsäkra sig ett lugnt och lyckligt liv. Individen som inte längre kunde förlita sig på någon annan än sig själv måste på egen hand skapa grunden för sin egen styrka och lycka. Dessutom blev det uppenbart att människorna inte behövde ha gudomlig eller adlig härstamning och vara rika eller kultiverade för att kunna lyckas i samhället och i många fall uppnå den högsta makten.[37]

   Övergången till demokrati bevisade att gudarna inte hade del i skapandet av maktstrukturerna i samhället och att människan själv skapade sin egen historia utan inblandning av något överjordiskt väsen. Förvirringen måste ha varit total. Desillusionerade människor som såg hur hela deras värdegemenskap föll samman letade efter andra, nya värden i sig själva och skapade många gånger egna etiska regler. Samhällets grundvalar omskakades och statens sociala fundament rubbades. Det sociala värdetomrummet skapade ett behov för nya förklaringar och tolkningar om gudarnas relation till och inblandning i det mänskliga samhället. Dessutom bidrog den ióniska filosofin ytterligare till avmystifieringen kring gudarnas inblandning i skeendet - den fråntog gudarna skapelseprocessen av universum och livets uppkomst med sina rationella och tekniska förklaringar grundade på naturens inneboende lagbundenhet och kausalitet som ingen kan påverka. Fröet till det logiska tänkandet - logos - var därmed sått. Men naturfilosoferna, som tog de första stegen från myten till logos, inskränkte sig endast att besvara frågor om den fysiska världens uppkomst och satte därför naturen i centrum för sin forskning och skapade naturfilosofin, som i grund och botten har en teoretisk karaktär, utan att intressera sig för dess praktiska implementering. Deras efterföljare, sofisterna, kan sägas göra det motsatta: Genom att vara de första att grunda den filosofiska etiken beblandade de sig i människans vardagliga liv. De var de första som gjorde en teoretisk studie av statens natur eller väsen och samhället i samband med anspråket att träna eller lära ut den politiska dygden.

Protagóras och det mänskliga samhället 

filia ouk an eih. fash d´oi sofoi, 

w KallikleiV, kai ouranon kai 

ghn kai weouV kai anqrwpouV 

Gorgías, 507e 

Den moralfilosofiska utvecklingen som sofisterna representerade hade avgörande betydelse för etikens utveckling. För det första kritiserade de teokratiska kunskaps- och moralteorierna som den homeriska världen stod för och höjde därmed individen till en självstyrande enhet. Naturen och förnuftet spelade en avgörande roll mot det traditionellt teostyrda samhälls- och människoidealet. För det andra innebar det individualistiska inslaget i sofisternas läror att det samhälleliga goda inte existerar i någon abstrakt form utan bestäms av dess komponenters, dvs medborgarnas, uppfattning av det "goda". 

Sofisternas politiska lära utgjorde det första verkliga försöket att tolka och studera problemet kring validitet och ursprunget av den allmängiltiga moraliska standarden och statens lagar. Protagóras, och de andra sofisterna, tog del av de socio-ekonomiska förändringarna och trots att väldigt litet av hans skrifter kommit till vår kännedom[38] kan man - i synnerhet genom Protagóras ”Myt”- skönja de första försöken att forska kring det mänskliga samhällets härkomst och målsättning. Man kan säga, utan att det föreligger risk för större överdrift, att Protagóras spekulativa tankar om samhället och dess utveckling blev början till den disciplin som går under namnet politisk filosofi. Protagóras politiska filosofi har stått som grund för senare filosofer och i synnerhet för Platon och Aristotélis i frågan om uppbyggandet av det mänskliga samhället. Ironiskt nog är det Platons dialoger ”Protagóras” och ”Theaítitos” som möjliggör en analys av Protagóras både spekulativa och fundamentala tankar om samhället. Protagóras berättar: 

”Det var en gång en tid, då det visserligen fanns gudar men ännu ej några dödliga varelser. Men när tiden kom, att även de skulle komma till världen, formade gudarna dem i jordens sköte av jord och eld och av olika blandningar av jord och eld. När de sedan skulle föra dem upp i ljuset, gåvo de Promithévs och Epimithévs i uppdrag att utrusta dem och giva åt var och en de krafter och gåvor, som kunde finnas lämpliga. Epimithévs ber nu Promithévs om lov att få ombesörja denna fördelning; ‘när jag väl har delat ut allt, kan du ju kontrollera det’. Promithévs ger sitt samtycke, och Epimithévs börjar dela ut. Till somliga gav han styrka men ej snabbhet, under det att han gav snabbhet åt dem som voro svagare. Somliga, beväpnade han, andra lämnade han obeväpnade men gav dem i stället andra medel till räddning. Somliga, som han gjorde helt små, gav han vingar att fly undan med eller en tillflyktsort under jorden. De som han däremot gjorde stora, skyddades genom själva sin storlek. Och även i allt annat lät han det ena väga upp det andra. Dessa medel uttänkte han just för att ej något skulle utrotas. När han således hade skaffat dem skydd mot deras lust att förstöra varandra inbördes, uttänkte han även skyddsmedel åt dem mot de olika årstidernas vidrigheter: han gav dem en tät hårklädnad och en hård hud; detta var tillräckligt för att skydda mot både köld och värme, liksom det även var avsett att, när de ville gå till vila, tjänstgöra som ett naturens eget sängtäcke åt dem. På fötterna satte han dels hovar, dels hård och blodlös hud. Vidare gav han olika slags föda åt olika djur: åt somliga gav han jordens gröda, åt andra trädens frukter, åter åt andra rötter. Det var somliga, åt vilka han gav andra djur som föda: för dessa bestämde han en stark begränsning med avseende på fortplantningen, under det att han gav stor fruktsamhet åt dem, som skulle tjäna de förra som föda, och på det sättet sörjde han för släktets fortbestånd. Då emellertid Epimithévs ej var så värst klyftig, hade han obetänksamt nog förbrukat alla befintliga krafter och gåvor på de oskäliga djuren. Människosläktet återstod ännu, och detta hade han ej alls sörjt för. Nu visste han ej, vad han skulle ta sig till. Mitt under denna rådvillhet kommer Promithévs för att ta fördelningen i betraktande. Han finner, att alla andra levande varelser voro väl försörjda med allt, men att människan var naken, med blottande fötter, utan sängkläder, utan skyddsmedel. Och nu var den bestämda dagen inne, då även människan skulle träda ur jorden och upp i ljuset. Oviss om på vilket sätt han skulle kunna finna räddning åt människan, stjäl han så Hefaistos´ och Athenas konstskicklighet och därjämte elden; ty utan elden var det ej möjligt för någon att göra deras konstskicklighet användbar. Och så giver han den åt människan. På så sätt fick människan den för livets uppehälle nödvändiga insikten. Men den politiska insikten hade hon ej; ty den fanns hos Zevs. Och Promithévs hade ej möjlighet att intränga i Zevs´ egen borg, som var bevakad av Zevs´ fruktansvärda vaktposter. Blott i det rum, där Atena och Hefaistos gemensamt arbetade, hade han hemligen trängt in, och det var där, som han stal Hefaistos´ konst, som arbetar med elden, och likaså Atenas konst och som han sedan gav åt människan. Det var således härigenom som människan vann hjälp att finna sitt livsuppehälle. Men Promithévs fick sedermera, såsom det berättas, sitt straff därför att han stulit elden. Men den verkliga skulden låg hos Epimithévs.  

Nu hade således människan fått del i gudarnas lott. Hon var också den enda av de skapade varelserna som - på grund av sin släktskap med gudarna - trodde på gudar och som försökte att uppresa altare och bilder åt dem. Vidare utbildade hon snart nog förnuftiga ljud och ett konstrikt språk, liksom hon uppfann bostäder, kläder, skodon och sängkläder, och hämtade sin föda ur jorden. Så utrustade bodde människorna till en början spridda runt omkring, och städer funnos ej. De dödades därför av djuren, då de i alla avseenden voro svagare än dessa. Deras färdigheter voro dem visserligen tillräckliga som hjälp att skaffa föda, men de voro otillräckliga i striden mot vilddjuren. Ty statskonsten - varav stridskonsten är en del - kände de ännu ej. De sökte således att samla sig och skydda sig genom att grunda städer. Men när de så samlades, förfördelade de varandra, då de ej ägde politisk insikt; och således skingrades de på nytt och omkommo. Då började Zevs att frukta, att hela deras släkte skulle förgås. Han skickar därför Hermís för att till människorna bringa försynthet och rättvisa, för att dessa egenskaper måtte bli de ordnade makterna i städerna och de band, som kunde knyta samman vänskapen. Hermís frågar nu Zevs, på vad sätt han skulle giva människorna försynthet och rättvisa. Skall jag giva dem dessa på samma sätt som konster och färdigheter äro dem givna? Dem ha de ju fått på det sätt, att en enda människa har fått t. ex. läkarkonsten på sitt lott, och denne skall räcka till för en hel mängd lekmän; och på samma sätt de övriga yrkesmännen. Skall jag nu lämna ut rättvisa och försynthet bland människorna på samma sätt eller skall jag dela ut dem till alla var och en? Jo, till alla och envar, sade Zevs; alla må få del därav. Ty städer skulle ej kunna finnas, om blott några få människor hade del därav, som det är fallet beträffande övriga konster. Och du skall även å mina vägnar stifta den lagen, att den som ej har del i försynthet och rättvisa skall betecknas som en samhällets pesthärd och varda dödad. 

Det är på det sättet och av sådana grunder, Sokrates, som både atenarna och andra folk, när helst det är tal om byggnadskonst eller annan fackkunskap, anse att endast några få böra uppträda som rådgivare, och som de tycka, att det är odrägligt, när någon utanför dessas trånga krets vill giva råd - såsom du också har sagt, och det med rätt, tycker jag. När de däremot rådpläga i frågor, där det krävs politisk duglighet, där allt vilar på rättvisa och besinning, där är det naturligt och riktigt, att de lyssna till vem som helst, ty varje människa måste ha del i detta slags dygd, om stater överhuvud skola kunna existera. Där har du således anledningen, Sokrates.”[39] 

Protagóras ”Myt” utgör ett utmärkt exempel på den andliga kris som genomsyrar det 5e århundradet: De gamla värderingarna om statsbildningen, de härskandes och lagarnas legitimitet kan inte längre göra sig gällande. Förnuft och moral bildar nu politikens grundstenar och Protagóras statsteori - om man bortser från den mytiska slöjan - förstår statens tillkomst utifrån vissa historiska betingelser. Man skulle kunna uppdela Protagóras teori om världstillkomsten och om uppbyggandet av det mänskliga samhället i olika faser: 

1. människan som en integrerad del av världsordningen

2. människan som en social varelse

3. människan som en politisk varelse

4. människans förutsättningar för en organiserad symbios

5. människans lika värde i samhället, arbetsindelning och likhet inför lagen

6. lagarnas oinskränkta makt och straffets sociala funktion

_________________________________ 

[1] Även ledarna för de andra familjerna - genoV - kallades kungar - basileuV - och härledde sin härstamning från gudar och heroer. Förhållandet mellan de ”mindre” kungarna och Kungen kan jämföras förhållandet mellan Zeus och de andra gudarna.

[2] Aristotélis, Polit., VI, iv, 3;IV, iii, 1-2 i fråga om hästuppfödning, som inte är lätt att utöva för den som saknar rikedomar och det är av denna anledning som i gamla tider de stater där makten grundades på hästar var oligarkiska

[3] Glotz, sid., 75ff

[4] Aristotélis, Polit., VI, iv, 6; Thoukidídis, I, 6; Ploútarchos, Solon, 21; Stravon, IX, ii, 40 C415 pengarna, det viktigaste hos människan, har den största makten i samhället

[5] Aristotélis, Polit., VII, xi, 2, avser det oligarkiska statsskicket i Thessalien - Qettalian.

[6] Aristotélis, Polit., II, vi, 16-18.

[7] Glotz, sid., 130

[8] Aristotélis, Polit., IV, iii, 5 de strängaste och mest despotiska är oligarkiska

[9] Platon, Staten, V, 463a.

[10] Hiródotos, III, 82 om Darios beskrivning av oligarkin

[11] Aristotélis, Polit., II, vii, 7-8 om Sparta och Kreta; V, ii, 2-3 om Marseilles, Istrós, Hirákleia, 6 om Rhodos och V, v, 8 om Elis; V, v, 4.

[12] Glotz, sid. 114; det verkar som om det föreligger en dispyt om de fattiga som brukade jorden fick behålla 1/6 av sin produktion eller om de beskattades med 1/6. Glotz, sid. 114 anser att de fick behålla 1/6. Ploútarkhos, Sólon, 13, däremot skriver att de fattiga odlade åkrarna och avlämnade sjättedelen av avkastningen (de kallades därför ”sjättedelsbrukare” och ”torpare”. Det skulle nog vara omöjligt att överleva under sådana betingelser om de endast fick behålla 1/6

[13] Glotz, sid. 131

[14] Glotz, sid. 110.

[15] Glotz, sid. 110ff.

[16] Glotz, sid. 110; Platon, Gorgías, 477b Om det gäller en människans förmögenhet - känner du då något annat ont än fattigdomen; Aristotélis, Polit., I, 2 affärsverksamhet, som är orsak till att det inte tycks finnas någon gräns för rikedom och ägande

[17] Milamowitz, sid. 31

[18] Milamowitz, sid. 82

[19] befolkningen växte p g a den högre ekonomiska standarden och därmed påskyndades urbaniseringen i städerna som ökade deras politiska och militära styrka.

[20] Glotz, sid. 112-113

[21] Glotz, sid., 113

[22] Wilcken, sid. 128. Slavar fanns redan under den homeriska tiden men dessa var främst krigsfångar som användes i hushåll. Nu började den organiserade slavhandeln och man kunde köpa slavar för att användas som billig arbetskraft i industrin.

[23] Glotz, sid. 114

[24] Thoukidídis, III, 82.

[25] Thoukidídis, III, 81; Aristotélis, Polit., V, ii, 19; Platon, Staten, 565e-566a=Hiródotos, I, 55.

[26] Aristotélis, Polit., V, vii, 19

[27] Platon, Staten, VII, 565e-566a

[28] Platon, Staten, VII, 566d; Hiródotos, I, 55

[29] Drákon, 624 f Kr

[30] Aristotélis, Polit., II, vii, 7; Glotz, sid., 116-126

[31] Hiródotos, V, 78; Aristotélis, Polit., IV, 9, 6 och I, II, 3 somliga anser att den (slavägarskapets uppgift) är en vetenskap och att den är identisk med despotismens (husbondens), statsmannens och kungens

[32] Aristotélis, Polit., IV, viii, 3.

[33] Milamowitz, sid., 117.

[34] Sólon lyckades inte uppnå inbördes fred och efter många år av stridigheter tog tyrann-släktet Peisistratíderna makten och innehade den mellan 561-507. Om reformerna se C.Theander, I. Harrie och H. Bergstedt: Plutarkhos Levnadsteckningar över berömda greker och romare, Sólon, 15-25.

[35] Kleisthénis bibehöll Sólons uppdelning i förmögenhetsklasser och i princip fram till Periklís innehades den politiska makten av adeln.

[36] Wilken, sid. 156

[37] ett exempel är Kléon som lyckades uppnå det högsta politiska ämbetet. Han var egen företagare från det lägsta sociala skicktet i Aten; Olof Gigon, sid. 41.

[38]Detta framgår av de få skrifterna som är tillgängliga om uppkomsten av det mänskliga samhället och finns att läsa i Platons ”Protagóras”, ”Gorgías” (Kalliklís), ”Hippías” och ”Theaítitos”. Titta även Jeager, The Theologi of Early Greek Philosophers, sid. 185.

[39] Protagóras, 322a-323a; Promithévs, pro + mhdomai = den som tänker före; Epimithévs, epi + mhdomai = den som tänker efteråt.