Vem vinner det Nya Kalla Kriget? Isolera Ryssland? Glöm det.

Den 22 november, några dagar innan den nya incidenten vid Svarta Havet där ukrainska krigsfartyg beslagtogs av den ryska marinen, skrev Prof. Stephen Cohen i The Nation, att Washingtons försök att isolera Putins Ryssland hade misslyckats och har motsatt effekt.

Sedan den Ukrainska krisen 2014 och Washingtons och resten av Västvärldens ansträngningar att straffa Ryssland genom försöken att isolera den politiskt men främst ekonomiskt- en politik som initierades av USA:s President Obama 2014 och fortsatte sedan dess främst genom ekonomiska sanktioner- kan man idag med hänsyn till de aktuella resultaten konstatera att effekterna av en sådan politik misslyckades.

Ryssland är knappast isolerad. Sedan 2013 har Moskva varit den mest aktiva diplomatiska kraften av alla stormakter.  Moskva har drivit en expansiv politik och skapat militära, politiska och ekonomiska relationer med Kina, Iran, Turkiet, Syrien, S. Arabien och Indien och faktiskt även med flera europeiska regeringar trots EU:s påtvingade sanktioner.

Dessutom har Moskva varit den sammankallande kraften bakom fredsförhandlingarna i Syrien, Serbien-Kosovo, Afghanistan och även Östra Ukraina. Ingen annan president, varken amerikan eller europé  har under det 21:a århundrande visat större diplomatisk engagemang än Putin eller Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.

Under åren efter det katastrofala postsovietiska 1990-talet förändrade Putin den ryska utrikespolitikens filosofi. Hans främsta målsättning blev att skydda Rysslands suveräniteten efter Jeltsins ansträngningar att sälja ut landet till det västerlänska storkapitalet.

Vidare ville han förbättra det ryska folkets välstånd, stärka dess identitet och skapa starka relationer till andra stater.

Den senaste incidenten i Azoviska Sjön den 26 november, där vattnet nära den krimeiska halvön blev återigen platsen för spänningar mellan ryska och ukrainska stridskepp som även inbegrep skottlossning och stridsflyg måste ses ur den ukrainske presidenten Poroschenkos ansträngningar att hålla konflikten med Ryssland vid liv så länge det behövs för att pressa USA, NATO och EU till ännu större påtryckningar- och kanske även krig- mot Ryssland.

Många länder däribland de Baltiska och Polen och hela Västvärldens etablerade media var snabba att kräva ytterligare kraftiga sanktioner och NATO-chefen krävde att Ryssland skulle "backa". Backa från VAD?

Den svenske nationalekonomen Anders Åslund, Atlantiska Rådet i Washington, tyckte den 26 november att "Västvärlden och NATO måste reagera kraftigt innan det är försent". Försent för VAD?

De ukrainska krigsfartygen skulle färdas från Odessa i Svarta Havet till Mariupol som ligger vid Azovska sjön och måste därför passera Kertjsundet som sammanbinder Krim med Ryssland med en 19 kilometer lång bro. Enligt Moskva måste de ukrainska fartygen meddela i förväg att de måste igenom sundet. Vilket inte gjordes. Enligt Kiev hade Ryssland underrättats.

De tre ukrainska båtarna, en bogserbåt och två bestyckade patrullbåtar, korsade ryska vatten i Sv. Havet och var på väg mot Kertjsundet. Enligt överenskommelsen mellan Ryssland och Ukraina, 2003, har bägge länderna rätt att fritt navigera i Azovska sjön och i Kertj under förutsättningen att fartygen måste kontakta hamnmyndigheterna i Kertjsundet som kontrolleras av Krim.

När väl den ryska myndigheterna uppmanade de ukrainska skeppen att lämna ryskt territoriellvattnen ignorerades detta.

Vid elva tiden dök ytterligare två ukrainska krigsskepp upp från andra sidan, från Berdyansk och närmade sig sundet från Azovska sjön. Dessa återvände senare tillbaka till sin hamn utan att blanda sig i incidenten när ryska stridsflyplan dök upp.

Trots varningarna fortsatte de ukrainska krigsfartygen sin resa.

FSB, den ryska federala säkerhetstjänsten deklarerade den ukrainska aktionen som en provokation och videoinspelningen som de ryska myndigheterna släppte visar de ukrainska fartygen som närmade sig och manövrerade nära de ryska. De ryska skeppen blev tvungna att öppna eld varvid 3 ukrainska sjömän sårades och skeppen beslagtogs.

Senare kallade Ryssland FN:s säkerhetsrådet till möte för att diskutera incidenten och hur internationell fred och säkerhet skall kunna upprätthållas.

Genom att beskjuta de ukrainska båtarna gjorde sig Ryssland skyldig till brott mot 2003-års avtalet om kollektiv utnyttjande av den Azovska sjön som inbegriper genomfart för både militära och kommersiella fartyg från båda länderna. Detta fördömdes omedelbart av Washington och andra huvudstäder.

Men händelsen handlar inte enbart om genomfartsleder och territoriellvatten. Det är viktigt att notera att 2003-års avtalet är nära förknippat med 1997-års Vänskapsfördraget mellan länderna som Ukraina drog sig ur för några månader sedan.Trots varningarna från sina egna led att det skulle undergräva Ukrainas juridiska ställning vid en gränskonflikt utfärdade Poroschenko vissa direktiv om Ukrainas gränser i Azovska sjön och Sv. Havet i oktober som skulle implementeras inom 30 dagar.

Det är svårt att förstå incidenten vid Kertj och de "onda ryssarnas beteende som inte respekterar internationella regler och agerar som gangsters" om man inte ser konsekvenserna av själva händelsen. Inom loppet av några timmar efter den ryska militära aktionen lyckades Poroschenko att övertala sitt krigskabinett att föreslå undantagstillstånd och krävde att Rada, det ukrainska parlamentet skulle godkänna det.

Ingen annan kris i Ukraina inte ens de ryska truppernas "närvaro" i Östra Ukraina och Krim har väckt sådan drakonisk reaktion. Att demokratin, i den mån den nu finns i Ukraina, ytterligare skulle inskränkas genom undantagstillståndet bekommer inte Västvärlden.  

Undantagstillståndet under 1 månad, implementerat i enbart 10 regioner betyder att all politisk aktivitet i en tredjedel av landet kommer att avstanna. Det betyder också omfattande restriktioner i den offentliga, privata och ekonomiska aktiviteten vilket även inkluderar militärkontroll över lokala medier.

Restriktionerna "råkar" också sammanfalla med områden där den ortodoxa kyrka är som starkast, där den ekonomiska handeln med Ryssland är omfattande, där det ryska språket är dominerande och där Poroshenkos politiska popularitet är närmast noll.

Men naturligtvis är det svårt att föreställa sig att Västvärldens ledare skulle protesterar högljudd om detta. "Fångna i sin egen anti-rysk retorik, dialog med Ryssland, Krim eller oavsett annat är detta otänkbart" skriver Nicolai N Petro, Prof. of Peace and Nonviolence, Univers. of Rhode Island. www.Thenatio.com, "Ukraine´s Pinochet Scenario".

Jag har inget minne att Västvärldens ledare protesterade när Ukrainas gränsstyrkor i mars grep och beslagtog en rysk fiskebåt från Krim. "Sedan dess följs alla fiskare av ryska militära fartyg" berättar Aleksj Levkov som jobbar i fiske-Kolchosen "Första Maj".

Poroschenkos undantagstillstånd måste också ses i ljuset av presidentvalet i Ukraina i mars 2019. Hans minskade popularitetssiffror, vilket även är besvärligt för Västvärlden, kräver starkare handling från hans sida. Hans förhoppning är att genom att visa stor handlingskraft mot Ryssland oavsett om det innebär att iscensätta situationer som han tror att han kan kontrollera.

Det är kanske det enda sättet att hålla sig kvar vid makten. Incidenten den 25 november och den ukrainska nyfascistiska regeringens krigsmobilisering kanske, hoppas han, kommer att fungera som en väckarklocka.

Ukraina befinner sig i ekonomisk förfall, det ukrainska folket är trötta på löften om reformer som aldrig implementeras, Poroschenko ligger långt efter i opinionsmättningar inför valet nästa år. Med Västvärldens goda minne och stöd iscensätter han den allvarligaste provokationen i Kertj i ryskt territorialvatten.

Med anledning av Rysslands "militära aggression"- kanske även rysk "invasion"- framtvingar han undantagstillstånd som även kan betyda att han till och med skjuter upp presidentvalet i mars, ändrar det politiska landskapet genom drakonisk lagstiftning och tillintegöra oppositionen genom att använda Ukrainas fascistiska milis som stormtrupper.

Dessutom vädjar Poraschenko till NATO och EU att vidta steg för att tillrättavisa eller isolera Ryssland. Han vill även ha NATO-ledda fartyg för att hindra den "ryska invasionen".

Reaktionerna från Västvärlden var mycket fördömande. Men frågan är vad andra länder skulle göra om främmande militära krigsfartyg närmade sig utan att informera eller begära tillstånd? I Kertj-fallet handlar det om en bro som sammanbinder Krim med resten av Ryssland. Bron är som en vagel i Ukrainas ögon.

Ukrainska militära fartyg har tidigare passerat sundet. Det har inte varit några problem därför att ryssarna informerades i tid och tillstånd gavs för att leda fartygen igenom den trånga passagen. En rysk kapten följde med för att vara behjälplig. 

I mina ögon förefaller det förnuftigt att när man korsar andra länders territorialvatten och i synnerhet när det föreligger stora schismer som i fallet mellan Ukraina och Ryssland att man tar kontakt och informerar vad man skall göra. 

Den här gången har i enlighet med ryssarna ingen informerats, utan de ukrainska fartygen ville tvinga sig igenom sundet. Hur vet man att dessa fartyg inte var fulla med explosiva medel för att spränga bron?

Poroschenko verkar inte ha lyckats denna gång heller att få den kollektiva Västvärlden på sin sida. Inga löften från NATO om mer militär hjälp eller sanktioner. Inte heller från EU:s sida verkar det finnas intresse för ytterligare sanktioner. Istället förordar Paris och Berlin fortsatta diplomatiska ansträngningar för att lösa krisen.

G20-mötet, 30/11-1/12, i Argentina där de stora fiskarna samlades spelade tidsmässigt säkert också roll i Ukrainas ständiga försök att underminera Ryssland. Det kan inte vara rent tillfällighet att dagar innan Trump och Putin skulle träffas i Buenos Aires och diskutera Världsläget däribland även Ukraina-krisen. 

Efter undantagstillståndets implementering började som väntat militanta protester i Ukraina mot Ryssland. Militanta grupperingar- Sokil- nära kopplade till ultranationalisiska partier som Svoboda samlades utanför ett köpcenter i Kiev, vandaliserade centret och krävde att ryska näringsidkare skulle lämna landet.

Efter två dagars vandalisering och provokationer stormades centret av ca 200 nynazister med masker som förstörde affärerna och hindrade människorna att handla. De 30-tal poliserna stod vid sidan om och tittade på utan att ingripa.

Andra ultranationalister omringade det ryska konsulatet i Kharkov och skrek " Död åt Ryssland" samtidigt som de brända ryska flaggor och kastade ägg.

Hundratals högerextremister samlades framför presidentbyggnaden och bedyrade sin lojalitet och Vit-makt makt för Poroschenko den 26 november.

Washington och resten av Västvärlden i sin geopolitiska och ideologiska fundament, där människor i vissa nationer tilldelat sig själva den gudomliga rätten att härska och resten av världen dömda att lyda, har stämplat Ryssland som sin fiende .

För sådana människor, nationer eller organisationer accepteras inte Ryssland idag, med sina 150 millioner människor vars bidrag i världen när det gäller, konst, vetenskap, kultur mm har varit betydande i historien och även idag, utan ses som en paria, en svulst som måste avlägsnas på alla sätt helst med våld. Anledningen? Ryssland låter sig inte underkuvas varken politiskt eller ekonomiskt.

Relationen mellan den globala kapitalismen och Västvärldens imperialism är smidd i helvete, åtminstone för de som befinner sig utanför dess notoriska roll i Världen, när det gäller att underblåsa konflikter, kriser, massaker och instabilitet.

Ukraina är ett sådant exempel. Sedan "revolutionen" mot den demokratisk valda regeringen i Ukraina 2014 har oron och misstroende mot ryssar och Ryssland piskats upp av Västvärlden med nynazistiska element som stormtrupper. Det är knappast en tillfällighet att Västra Ukraina där staskuppen med stöd av USA, Tyskland och flera andra demokratiska stater hade sin början är en del av världen där fascismen har sina historiska och kulturella rötter.

Men det bekommer inte Västvärlden heller. Den 21 november, några dagar innan incidenten i Kertj, deklarerade den brittiska försvarsminstern Gavin Williamson vid ett möte med den ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak att " Så lände Ukraina står inför fientligheter från Ryssland kommer England att vara en trofast partner. Genom att fortsätta att arbeta ihop oavsett om det är genom träningsprogram [ca 9 500 militärer har tränats] eller militära övningar kommer vi att hjälpa Ukraina att stå upp för våra gemensamma värden."

Williamson glömde klargöra vilka värden. Syftar han på de nynazister som nu är en integrerad del av Kiev-regeringens arméstyrkor såsom Azov-bataljonen? Eller Amnesty Internationals varningar om att Ukraina sjunker alltmer i ett kaos av okontrollerad våld orsakad av radikala grupper som njuter av straffrihet? "Praktiskt taget", skriver Amnesty den 8 mars, "är det ingen i landet som kan tjäna sig säker under sådana förhållanden."

Eller som Josh Cohen, Atlantiska Rådet skriver i juni, att "Sedan början av 2018, har C14 och andra högerextrema grupper sådana som ...National-Milisen, Högra Sektorn, Karpatska Sich och andra attackerat Rom-grupper flera gånger såväl som anti-fascistiska demonstrationer, kommunmöten, en event organiserad av Amnesty International, konstutställningar, HBTQ-event och miljöaktivister"?

Är det sådana värden Williamson menar och försvarar?

Incidenten i Kertj-sundet måste även ses ur detta perspektiv: att göra allt för att isolera Ryssland.  

Fientligheter i regionen kan bara eskalera tills Västvärldens ledare förstår att Ukrainas intressen i konflikten med Ryssland kanske inte sammanfaller med sina egna. 

Washingtons oförmåga att isolera Ryssland med hänsyn till Rysslands diplomatiska framgångar de senaste åren och naturligtvis de smärtsamma efterverkningarna av USA:s militariserade och omstörtande utrikespolitik vore det kanske klokt för Washington- och resten av Västvärlden- att ta lärdom av Moskva än att begära att Ryssland inordna sig Washingtons sätt att tänka och uppföra sig.

Om inte kommer Washington att fortsätta att isolera sig själv. 

För övrigt undrar jag vad revolten i Frankrike kommer att kallas när den blodiga statskuppen i Ukraina kallas för "revolution".

Det är lättare att välja tro på tröstande lögner än den smärtsamma sanningen.