Ukrainska nazister: Nazityskarnas vapenbröder

1941 inleddes Operation Barbarosa. Tyskarna anfaller Sovjetunionen. I de erövrade områden i Baltikum och i Ukraina välkomnas tyska nazister som befriare och hälsas med jubel. Glädjen över att se tyskarna inta och ”befria” länderna bottnade främst i hatet mot ryssarna och judarna. Hundratusentals judar och kommunister jagades och dödades av Himmlers dödspatruller, de så kallade Schutzmanschaft, ”skyddspatrullerna”. Himmlers mest brutala kollaboratörer i Baltikum och Ukraina.

I Ukraina hade Stalins katastrofala ekonomiska jordbrukspolitik lett till att upp till 5 miljoner människor dog av svält. ”Hungersmordet” var judarnas och kommunisternas fel.

För Hitler var dessa 40 miljoner ukrainare ett problem. Han föraktade alla som bodde i Ukraina. Tyskarna såg på dem bara som en stor massa av slavarbetare som skulle utnyttjas av de tyska bosättare att användas inom jordbruket för matproduktion för det tyska folket. De skulle inte få någon utbildning men skulle inte heller utrotas som judar, zigenare, ryssar och andra oönskade personer.

Att kontrollera alla dessa föraktade undersåtar krävde en stor kraftansträngning. Hitler hade helt enkelt inte tillräckligt med folk. Nazisterna vände sig till sina underlydande om hjälp och de strömmade till frivilligt. Rekryteringen kom från antisovjetiska gerillagrupper i Baltikum och Ukraina.

Första uppgiften var att ta itu med de lokala kommunistpartierna och organisationer. Men antikommunismen dolde en väl kamouflerad lömsk nazistplan: den totala förintelsen av judarna i öst. Alla judar var ju kommunister och genom att utrota den ena gruppen blev man också av med den andra. Den antisovjetiska hållningen smälte ihop med den antijudiska. För nazisterna.

Dessa frivilliga mördare begav sig från en by eller en stad till en annan, frågade och knöt kontakter med sympatiserade och antiryska nationalister. Var bor kommunisterna, var bor judarna? De ringde in dessa grupper och förde dem ut ur staden till ett ställe där det fanns stridsvagnar eller raviner och mörade dem kallblodigt.

Schutzmanschaft verkade idealisk för jobbet. Under hela återstående av kriget avrättades judar. I början höll de sig till männen. Men snart mörades även kvinnor och barn. Hela samhällen utplånades. Märkligt nog fanns det flera lokala ortsbor än tyskar i dessa dödspatruller.

Kollaboratörerna blev oumbärliga när väl de tyska ledarna beslutade att utrota alla judar i de ockuperade områden, utom dem som behövdes i kriget. De lokala kollaboratörerna visade var judarna fanns, vaktade ghetton förde människor till avrättningsplatserna och sköt dem.

I Ukraina fattades inte villiga och kompetenta bödlar. Judarna gick ett värre öde till mötes här än i de Baltiska länderna. Nationalisterna gav judarna skulden, de skars i bitar, sköts ihjäl, blev ihjälslagna. Kvinnorna våldtogs.

Tyskarna stod vid sidan om och tittade på och tyckte om vad de såg. Pogromen var så underhållande att de filmade händelserna. Men när de ukrainska nationalisterna började löpa amok och dödade 5 000 judar blev tyskarna äcklade. Bödlarna var okontrollerbara. Våldet var så extrem att de tyska nazistledarna blev oroliga.

Det var dags att kanalisera antisemitismen och införa lite tysk disciplin. Himmler kungjorde att milisen skulle avväpnas och göras om till ”Schutzmanschaft” eller ”Schuma” dvs skyddsbataljoner. Många unga män grep ivrigt chansen.

Det behövdes tiotusentals frivilliga kollaboratörer från lokalbefolkningen för att genomföra ett folkmord i så stor skala. Kollaboratörerna anslöt sig till de nya beväpnade dödspatrullerna av flera skäl. Det gav jobb, trygghet, mat och pengar. Stödpatrullerna drog till sig också kriminella och opportunister. De kunde stjäla och plundra allas egendom.

Från alla de ockuperade områden strömmade frivilliga in. Estland bidrog med 9 000, Litauen med 5 000 man.

Nazisterna tänkte sig att ”Schuma” skulle stödja de brutalaste nazistförbanden, Einsatsgruppen. De opererade under Friedrich Jenkelns Einsatsgruppe SS- som var polisbefäl i västra Ryssland. Dödspatrullerna jagade runt och dödstalen steg. I Kryvyi Rih dödades 2 500 och i Kamjanets-Podilskyi 23 600 judar. I september genomfördes den enskild största nazistmassakern under hela militäroperationen i Sovjet.

När tyskarnas högkvarter i Kiev sprängdes av sovjetiska trupper beskylldes judarna för sabotage. Judarna samlades av ukrainsk milis och fördes till en stor ravin som hette BABI JAR. Där testades för första gången den ökända utrotningstekniken som kallas ”sardinpackning”. Offren tvingades ner i gropen och sköts uppifrån. Sedan beordrades en annan grupp judar att klättra ner och lägga sig skavfötters med de döda. Sedan sköts dem också. En mycket effektiv metod och efter bara 2 dagar dödades 34 000 människor.

Snart blev de ukrainska kollaboratörerna indragna i världens första industrialiserade folkmord. Dödslägren skulle ta emot judar och andra oönskade personer från de andra områden. Nazisterna behövde folk för att sköta dödstaktiken effektivare. De vände sig återigen till de ukrainska dödspatrullerna.

Den mest ökända var Ivan Marchenko (senare byte namn till Demjanjuk) som skickades till förintelselägret i Treblinka för att sköta gaskammarna där 3 000 judar kunde dödas samtidigt. Sadisten som fick öknamnet Ivan den Förskräcklige och rekryterade sina vakter på frivillig basis var en mästare att tortera sina offer. Så effektiva var de i sin uppgift att de kunde lasta av och döda en hel tåglast med människor på 4 timmar.

Miljön i dödslägret var fasansfull, männen moralisk fördärvade och våldsamma. Moralens hämningar var borta. Marchenko och hans män mördade 750 000 människor.

Ukrainska kollaboratörer fortsatte att döda miljontals människor ända till krigsslutet. Inte ens när det blev klart att Tyskland stod inför nederlag slutade dem.

1943 började de tyska motgångarna. Efter segrar i Stalingrad och Kursk slog Röda Armén tillbaka. Tyskarna började få ont om soldater. Hitler hade inget val. För nazisterna var slaverna och östeuropéer knappt människor men nu var han tvungen att förlita sig på dem en sista gång. Inför hotet från den Röda Armen anslut sig de Baltiska ländernas och Ukrainas paramilitära milisorganisationer till den tyska armen och blev soldater som krigade på Östfronten.

I april 1943 bildades den ukrainska SS-Galizien Divisionen främst från Västra Ukraina. 15 000 frivilliga ukrainare anmälde sig och skickades till fronten. Kollaboratörerna var en viktig del av den tyska armen ände till slutet. Tyskarna hade skapat en kriminell klick eller blodspakt av tiotusentals människor i hela Östeuropa som hade judarnas och kommunisternas blod i sina händer. Och gagnats av den tyska ockupationen.

Maktlösa mot den ryska framryckningen övergav sig många Schuma-anhängare till amerikaner och britter och flydde till väst. Utan deras hjälp hade inte nazisterna kunnat genomföra folkmordet på judarna.

Högerextremismen och nazismen har en lång historia i Ukraina. Den nazistiska ideologin rotade sig fast i Ukraina sedan början av 1900-talet.

Redan 1929 i Wien bildade antikommunistiska och antiryska ukrainare i exil tillsammans med ukrainska fascister den ultranationalistiska OUN- Organisationen för ukrainska nationalister. En organisation vars Ideologin var starkt påverkat av Nitzes filosofi, den tyska nationalsocialismen och den italienska fascismen. En kombination av extrem nationalism och förhärligande av det egna jaget, terrorism, korporatism, antisemitism, totalitarism och antidemokratism.

OUN utvecklade sin politiska filosofi ur Dmytry Dontsovs idéer om att en nationell civilisation var något heligt och måste beskyddas med alla medel tillgängliga.

Några av Dontsovs tankar lyder: OUN måste förbli lojal de 10 buden: att konsolidera sin makt, förstora sin förmögenhet, att utvidga den ukrainska statens gränser, att förslava utlänningarna, att kriga för äran, att kriga för storhet, att kämpa om makten, att bekämpa allt och i synnerhet ryssarna, att marginalisera judarna, att påtvinga det ukrainska folkets dominans. 

Judarna är parasiter och måste isoleras kulturellt, ekonomiskt och politiskt. Ukraina skall vara fri från judar, polacker och tyskar. Judarna är bolsjevikernas och kapitalisternas tjänare från Moskva. När det pratas om ryssar, polacker och judar eller om alla dem som motsätter oss måste vi resonera som följande: de måste deporteras från de erövrade områden, deras intelligens måste ryckas upp med rötterna, deras tjänster i regeringsställning måste förbjudas, de måste uteslutas från all bildning.

OUN-Tysklandalliansen fick stöd även av ledarna från den ukrainska ortodoxa och ukrainska grekiska katolska kyrkan. När tyskarna invaderade Ukraina 1941 deklarerade Andrey Sheptysky: ”Vi hälsar den segerrika tyska armén som frälsare från våra fiender.”

Vid tyskarnas invasion av Sovjetunionen delade OUN ut posters i västra Ukraina i Lviv där folket uppmanades ”Kasta inte era vapen nu. Tar dem och krossa fienden…nu! Moskva, Polen, ungrare, judarna är era fiender. Krossa dem…. Ära till Ukraina! Ära till hjältarna! Ära till ledaren! (Bandera)

1940 splittrades OUN i en konservativ del under ledning av Yevhen Konovalets och en mer extrem reaktionär under ledning av Stepan Bandera och hans andreman Jaroslav Stetsko. När Tyskland invaderade Sovjetunionen bildade Bandera den Ukrainska Upprorsarmén- UPA som inkorporerades delvis i Waffen SS Galicia. De följande tre åren arresterades och dödades över en halv miljon judar i koncentrationslägret Babi Yar och i västra Ukraina ägnade dem sig åt etnisk rensning där mellan 100 000 och 200 000 tusen polacker dödades. I östra Ukraina som var bebodd huvudsakligen av ryssar förintades hundratals byar.

Mellan 1941 och 1944 kostade blodbadet i Ukraina nästan en miljon försvarslösa människors liv.

De flesta av de ukrainska nazisterna, i likhet med de flesta i Tyskland, Belgien, Hungern, Holland, Frankrike, Italien mm fick hjälp av USA och England att undkomma med livet i behåll med hjälp av Allan Dulles, som då var ansvarig för den amerikanska militära underrättelsetjänsten i Europa OSS, och senare chef för CIA, och den engelska MI6.

10 augusti 1944. Hitlers dagar var räknade. Kriget närmade sig slutet. Nazisterna i Europa hade besegrats. Churchill och Roosevelt visste att när detta krig var slut skulle ett annat påbörjas. Denna gång mot Stalins Sovjetunion. Stalin visste det också. Den ideologiska kampen mellan kommunismen och kapitalismen började.

Harry Truman, när han blev president i USA initierade det Kalla Kriget, ökade markant de militära utgifterna, organiserade NATO och fällde atombomberna över Japan. Allt i ett försök att hindra kommunismens och socialismens spridning i Europa som blev det nya hatliga objektet.

Det närmaste målet var det sovjetiska Ukraina som CIA hade hoppats kunna splittra med hjälp av sabotörer bakom fiendens linjer. Det var OSS (senare CIA) främsta uppgift. CIAs initierade ”Stay-behindoperationen ”i centrala och östra Europa som var ett NATOkontrollerade nätverk av paramilitära grupper för att främja gerillakrigföringen och motståndet mot Sovjetunionen och spridningen av kommunismen i Europa.

De luftlandsatta ultranationalistiska grupperna och i synnerhet OUN-B skulle smuggla vapen, arbeta med kommunikationsöverföringar, spioneri, kommandoaktiviteter, mord och sabotage. Det var av yttersta vikt att all destabiliseringsverksamhet i Ukraina inte skulle avbrytas eller störas.

I den nya världsordningen var det nödvändigt att alla duktiga personer skulle rekryteras som kunde stoppa den kommunistiska frammarschen. Även Stalin behövde tyskar i kriget mot kapitalismen.

Därför var diskussionerna i London samma dag viktiga. Man skulle utarbeta en plan för att rekrytera nazisternas klaraste hjärnor till den fria världen.

Ratlines, på tyska Rattenlinien, råttornas linje, kallades de hemliga flyktvägar för nazister, fascister och andra krigsförbrytare som flydde från Europa i efterdyningarna av andra världskriget till USA, England, Latinamerika och Sovjetunionen.

I februari 1945 avslutades förhandlingarna mellan de tyska nazisterna, med Martin Borman i spetsen, och USA och England. Avtalen gick ut på att se till att nazistiska krigsförbrytare, viktiga för kampen mot kommunismen skulle undkomma rättegångarna och bli avrättade.

ODESSA bildades, 1946 officiellt. Organisation der Ehemaligen SS-Angehöringen, Organisationen för före detta SSmedlemmar. Ett nätverk som hjälpte nazistiska krigsförbrytare att fly. Tyskar, österrikare, fransmän belgare, italienare, ungrare, litauer, ukrainare, rumäner, kroater mf. Till Argentina flydde 200 000 kroatiska Ustaschafascister från Jugoslavien.

Från Europa fanns det tre råttornas vägar. En organiserad av engelsmännen, en av sovjeterna och en av amerikanerna. Mellan 1946 och 1947 ledde operationen till att Washington räddade 60 000 nazister undan rättegångarna, organiserade av de Allierade med hjälp främst av USA men också av de italienska naziledarna och ett nät av italienska fascister och Vatikanen, alla allierade i kampen mot kommunismen.

Bandera fick ett amerikanskt diplomatpass för att undkomma ryssarna men hittades av KGB och dödades i Tyskland 1959. Andra som Jaroslav Stetsko, Mykola Lebed, Ivan Marchenko eller Demjanjuk, Lev Dobrianksy mf fick fristad i USA. Många av dem utnyttjades under det kalla kriget för att ställa till oreda i Europa. Många deltog i operation Gladio i Italien och i Sovjetunionens (Georgien, Tjetjenien och andra) förra republiker och i Latinamerika.

Listan med alla ukrainska nazistiska grupperingar som fick skydd av CIA är väldig lång. OUN, OUN-B, Andryi Melnikgruppen, Taras Bulba Partizaner, Den Revolutionära Armen i Västra Ukraina och Östra Galicien, Hetmanrörelsen, Kozakernas Ukrainska Nationalistiska Rörelse mf. (Franco Fracassi, Det IV Riket, 2021.)

Alla dess grupperingarna ingick i ACEN- Assembly of Captive European Nations. Organisationen med huvudkontor i New York grundades den 20 september 1954 som en koalition av 9 representanter från Central- och Östeuropa, då under sovjetisk dominans efter andra världskriget och hade starka band med alla extremhögra element i USA. Politiska ledare från Albanien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien var medlemmar i organisationen.

Med tiden spred sig verksamheten till alla kontinenter.

De ukrainska nazisterna visade sig vara mycket användbara i den antikommunistiska kampen under hela det Kala Kriget. I utbyte beskyddades dem av USA för att inte hamna inför den europeiska eller israeliska rättvisan.

CIA har sedan 1947 arbetat nära med OUN för att utföra sabotage, splittra och destabilisera den sovjetiska staten. OUN och UPA skyddades av den amerikanska regeringen och arbetade med psykologiskt krigförande aktiviteter nära den polska, tjeckoslovakiska och rumänska gränsen.

1941 utsåg sig Jaroslav Stetsko själv till premiärminister i Ukraina och framställde ryssarna som en barbarisk, icke europeisk ras som härstammade från mongoler och hunner. ”Jag anser” skrev han 1941 ”att marxismen är en produkt av den judiska tanken…Moskva och judendomen är Ukrainas största fiender och bärare av korrupta bolsjevikiska internationella idéer...Därför stödjer jag utplåningen av judarna och underlättandet av de tyska metoderna för utrotningen av judendomen i Ukraina…”

Efter kriget såg inte Washington något problem att samarbeta med Stetsko. Varken hans galenskap eller de nazistiska dödslägren eller de 3 miljoner ryssar som dog i koncentrationslägren eller tyskarnas och dess allierade fullständiga barbariska invasion ändrade USAs officiella ställning om att använda högställda nazister och fascister i kampen mot den Sovjetiska socialismen.

Stetsko fick ett varmt mottagande i Washington där han hyllades av både Donald Reagan och George H.W. Bush som en uppskattad ledare för ABN, den antibolsjevikiska nationsblocket, som ursprungligen var en tysk nazistisk formation, och permanent medlem av WACL, det antikommunistiska världsförbundet som bildades 1966. 1990 ändrade WACL sitt namn till WLFD, Världsförbundet för frihet och demokrati med huvudsäte i Taiwan. Ordet kommunist brukas av förbundet för att beskriva både demokratiska partier, fackföreningar, liberala och socialistiska rörelser mm som förespråkar ekonomisk utjämning eller social rättvisa.

Stetsko var ABNs ledare till han dog 1986. Det viktigaste målet för ABN var Sovjetunionens upplösning. Organisationen finansierades främst av CIA och MI6. Efter mordet på Bandera tog Stetsko över OUN-B.

Mykola Lebed också han en av grundarna till UNO tjänstgjorde som organisationens utrikesminister och var överhuvud för den ökända hemliga polisen. Den amerikanska armén beskrev honom som en ”ökänd sadist och tyskarnas kollaboratör”. Efter kriget flydde han till Tyskland där han spelade en viktig roll i den nystartade och USA finansierade propagandaorgan i östra Europa; Radio Free Europe, Radio Liberty och Voice of America.

Både Lebed och Bandera fick beskydd i München av den nazistiska underrättelseofficeraren Reinhard Gehlen som hade nära kontakter med CIA och blev chef för den västtyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst (BDN), ett spionagenätverk med fokus på Sovjetunionen.

BDN gav både fristad och anställning till nazister. Gehlen hade samarbetat med nazister från hela östra Europa. Han hjälpte till att smuggla nazister och ultranationalistiska ukrainare till USA. Bland dem var även Lebed som dog 1998 i Pittsburgh.

De ukrainska nazisterna är fortfarande idag övertygade om sin egen ”överlägsenhet” och det ukrainska folkets ”renhet”. Ondskans arv sveper fortfarande över landet. För att skapa ett etnogenetiskt rent ukrainskt territorium krävs att landet rensas på judar, polacker och ryssar. Alla dessa hatets härförare hyllas tydligen fortfarande av Västeuropa.

Sedan 1991 initierades av de totalitära nazisterna en långsam men konsekvent indoktrinering av ungdomarna i västra Ukraina. Sedan dess har antalet OUNkrigarna ökat kontinuerligt. Detsamma gäller även alla andra hypernationalistiska partier i landet.  

Dessa skulle även bilda den institution som med tiden skulle utvecklas till det största privatfinansierade universitet i Ukraina: MAUP- Interregionel Academy of Personnel Management.  Institutionen skulle så småningom utgöra centret i Europa för antisemitism och hat mot Ryssland och ryssar.

Efter Ukrainas självständighet från Moskva började normaliseringen dvs att gradvis återställa nationalismens ideal. En policy som började med Leonod Kravtjuk Ukrainas förste premiärminister 1991–1994, fortsatte med Leonid Kutjma, 1994–2004.

Under hela 1990-talet började man skriva om historien om Ukraina. Ukraina förvandlades snabbt till ett rasistiskt, nazistiskt och antisemitiskt land. Ingen reaktion av varken de demokratiska länderna i Europa eller USA. Total tystnad även av massmedian.

Det enda man fick veta är att Ukraina är ett demokratiskt land som kämpade för att bli från det ryska förtrycket.

När Viktor Jusjtjenko tog över statsministerposten mellan 2005–2010 marscherade tusentals ukrainare i Kievs centrum med högt höjda flammande facklor, fackeltåg med flaggor fullt med nazistiska symboler. De som hade blivit stigmatiserade att vara medbrottslingar till nazismen fick nu den högsta ukrainska utmärkelsen ”Ukrainas Hjälte”.

I skolböckerna fick barnen lära sig om det ”exceptionella folket”, det ”ukrainska folkets renhet” och det ”ukrainska folkets exklusivitet (förnämlighet)”. TV och biograferna började visa filmer och dokumentärer som hyllade OUN-UPAs påhittade hjältedåd och från arkiven försvann eller avskrevs all rapportering om krigsbrotten under andra Världskriget.

FNs resolution om Ukraina …”djupt oroade av förhärligandet av den nazistiska rörelsen och dess före detta medlemmar i Waffen-SS och uppställningen av minnesmärken och dedikationer ex voto och officiella framträdanden som berömmer det nazistiska förflutna och den nazistiska rörelsen…” bekom inte någon i Ukraina. Eller i Europa.

2006 proklamerade den regionala styrelsen i Lviv i västra Ukraina nära gränsen till Polen, där den största slakten av polacker ägde rum under kriget, att kropparna av Bandera, Andrij Melnyk, Yevhen Konovalets och andra ledare för OUN och UPA skulle flyttas till en ny plats i kyrkogården som var avsedd för ”hjältarna i kampen för den nationella självständigheten”. Något senare uppfördes även i Lviv en kopparstaty till minnet av Bandera.

2007 firades i Ukraina UPAs 65årsdag som om det vore Ukrainas nationaldag och tre år senare förklarade Viktor Jusjtjenko Bandera nationalhjälte.

Jusjtjenko, f.d. Ukrainska bankens chef, och hans hustru Kataryna Tjumatjenko hyste samma hat mot ryssar och rysktalande. Enligt Robert Taylor, pensionerad CIAagent och NSAs tjänstemannen Owen Matsen arbetade båda för CIA. Paret hade som huvuduppgift att rensa alla ryssar från ukrainskt territorium och att etablera sina nazistiska vänner i maktpositioner i Kiev.

Det gick som bekant inte riktigt som dessa två hade tänkt sig.  Skandaler, korruption och den nyliberala politiken utan sociala reformer blev Jusjtjenkos fall. I ett nynazistiskt möte i Lviv fem år senare förklarade Kataryna att ”…för eller senare kommer vi att bli av med ryssarna, precis som vi gjorde med polackerna…Var säkra på det. Ukraina kommer att bli en ren nation såsom våra förfäder drömde om, såsom Stepan Bandera…”

16 oktober 2011, 28 år senare var ukrainarnas anda desamma: död åt de röda, död åt rysarna. Ärkebiskopen Bogdan Danilo (Bohdan Danylo), en bejakare av hjälten Stepan Bandera höll ett minnestal om ”hjälten och krigaren som kämpade för den ukrainska självständigheten” och uppmanade ”alla barn att ha Banderas liv som föredöme…” i Stamford, Connecticut, USA, 2011

En ny aktör visade sig på scenen i Ukraina, Viktoria Nuland som under ett antal år var CIAchef i Moskva. Hon anslöt sig till klicken inom CIAkontoret som hade till uppgift att beskydda de ursprungliga nazisterna och fascisterna och senare nynazisterna och nyfascisterna. CIA hade nära kontakter med ODESSA.

Under tiden bildades ur olika högerextrema grupperingar flera nynazistiska partier. 1990 bildas UNA-UNSO i Lviv i västra Ukraina (känt som östra Galicien) med nära kontakter till det tyska NDP, de tyska nynazisterna. Ett starkt antiryskt parti under ledning av Andryi Shkil med Hitler som förebild.

1991 bildades Ukrainas Socialnationalistiska Partiet -SNPU som senare ombildades under namnet Svoboda. Ett extremhögerparti med starkast fäste i västra Ukraina som karaktäriserades av Simon Wiesental-centret som ”en av de fem mest antisemitiska partier på vår planet”.

1999 skapades en paramilitär ungdomsgrupp inom SNPU, Ukrainas Patrioter under ledning av Andryi Parubiy. SNPU tog senare avstånd från sin ungdomsorganisation på grund av alla brott och mord dessa begick. Ukrainas Patrioter reformerades och registrerades som en politisk parti 2006 i Kharkiv.

2012 fick Svoboda 10 procent av rösterna och 37 platser i riksdagen. I västra Ukraina fick Svoboda närmare 35 procent. Partiet gick till valet med följande program: abortförbud och kriminalisering för alla bejakare, förbud mot alla kommunistiska partier, rätten till att bära vapen, återskapandet av kärnvapen, EU- och NATOanslutning, förbud mot homosexualitet som betraktas som en sjukdom.

2013 bildades Den Högra Sektorn. En paramilitärorganisation med ca 10 000 medlemmar under ledning av Dmytro Jarosj, frivillig militär som krigade vid tjetjenernas sida i kriget mot ryssarna och finansierades av den ukrainska diasporan.

Denna organisation hade Benito Mussolini som sin förebild och skickade frivilliga till Syrien för att kriga på jihadisternas sida.

Alla dessa tre politiska enheter Svobodan, UNA-UNSO och Högra sektorn ”Måste olagligförklaras och avväpnas, upplösas och ställas inför rätta…” enligt FNs Organ för Mänskliga Rättigheter. Ingen reagerade.

Det var dessa organisationer som USA ansåg vara ett lämpligt ”…verktyg för att destabilisera Europa och föra det Kalla Kriget mot Ryssland. För att göra det måste dem utbildas. De är de onda grabbarna (bad boys). Dessutom pratar dem samma språk som ryssarna. Mycket användbart. I många situationer”, Lietuvos rytas, litauisk tidning.

Från 2012 till hösten 2013 publicerade flera tidningar i Litauen, Lettland och Estland flera nyheter om att tusentals ukrainska medborgare anlände till NATObaserna för träning.

Högra Sektorn fick sin utbildning i Polen. I enlighet med veckotidningen Nie har ”Den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski inbjudit 86 av Högra Sektorns medlemmar i september 2013 under förevändning att dessa var utbytesstudenter inom ramen för universitetssamarbete…dessa var inte studenter, de flesta var över 40 år och studerade aldrig på Universitetet i Warszawa…utan deltog i polisutbildning i staden Lengionowo…under fyra veckors intensiv utbildning i hanteringen av massorna, taktiska strider, skydd från kemiska vapen från polisen, byggandet av kravallstaket och främst krypskytte…” I bildmaterialet som Nie publicerade kunde man identifiera ukrainare klädda i nazistkläder tillsammans med polska instruktörer i civilkläder.

 15 oktober 2022