Ukraina: Det här är propagandakrig, överdrifter, halvsanningar, undanhållanden

”Det här är propagandakrig” sade John Pilger i Talking Post för två månader sen i augusti.

Propaganda: mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning. Propagandan förknippas ofta med överdrifter, halvsanningar, undanhållanden, förenklingar och liknade metoder att påverka i en riktning som ensidigt gynnar propagandistens egenintresse. (NE)

I alla politiska system är systematisk propaganda ett nödvändigt inslag i statens maktutövning där massmedia spelar en avgörande roll när de tjänar som instrument för den statliga propagandan, något som kallas för statens ideologiska verktyg.

USA med sitt militära verktyg, NATO och sin ekonomiska styrka tillsammans med Europa ser som sitt främsta mål att krossa Ryssland. Omsorgen för Ukraina är av underordnad betydelse. Ingen är idag intresserad av fred. Inga fredsförhandlingar är planerade och Zelensky är idag efter de små militära framgångarna i östra Ukraina ingen fredstrevare.

I strävan att eliminera Ryssland och se till att dess relation till Europa kapas är informationskriget av avgörande betydelse.

Att glorifiera allt Ukraina gör och att demonisera och smutskasta allt Ryssland gör har pågått i flera år och varit avgörande för att vinna propagandakriget. Massinformationen eller kontinuerlig ensidigt informationsflöde kan också beskrivas som massindoktrinering, grupphypnos, masshypnos eller hjärntvätt.

Man kan fråga sig varför befolkningen i västvärlden till så stor del följer ett narrativ som kan leda mot den egna undergången. Ju mer absurt och varaktigt narrativet blir desto mer tvingande blir det och desto mer underkastar sig människor det som en katharsisrit. Det tar bort ansvaret, tar bort empatin, man tvår sina händer, tar bort det rationella tänkandet och skapar alienation från verkligheten.

Upphöjningen av den ukrainska stridsmoralen, deras kämparanda, deras lidande för att rädda västvärlden, deras hjältedåd och död får man läsa om varje dag i den etablerade västmedia. Mödrar gråter över sina döda söner, folket flyr de hemska ryska soldaterna. Och så är det.

Vad man däremot inte får läsa om är hemskheterna som ukrainska soldater och speciellt de högerextrema begår. Mycket har den ukrainska och västvärldens propagandamaskin lyckats lämna utanför västmedia. Man får till exempel inte läsa om hur de ryska soldater behandlas, hur de utsätts för tortyr, hur de korsfästes. Man får inte läsa att det var Azovsoldaterna som hindrade vanligt folk att lämna Mariupol. Man får inte läsa att folk besköts när de försökte lämna staden via korridorerna som ryssarna öppnade. Man får inte läsa att man använde vanliga människor som skydd på samma sätt som IS gjorde. Större städer i Donbas har blivit allvarligt skadade av taktiken som de ukrainska styrkorna använder när de nyttjar skolor, sjukhus och bebodda byggnader som skydd.

Förhärligande och glädjen att se döda ryska soldaters kroppar går inta att miste på. Ukraina och Zelensky får allt utrymme i press, tvkanaler och sociala medier. De kan ägna sig åt demagogi och retorik. De kan utföra terrorhandlingar, som nyligen mordet, enligt NYT, på Daria Dugina, den nationalistiska ryska teoretikern Aleksandr Dugin dotter.

Oavsett har Ukraina, dess regering, dess militär och dess extrema högernationalister västvärldens sympati och stöd.

Bombningarna av de ukrainskt kontrollerade områden få väldigt mycket utrymme i västmedia men bombningarna av de områdena som inte kontrolleras ignoreras fullständigt.

På samma sätt är det ingen varken inom politiken eller journalistiken kanske inte heller inom bildningsväsendet som har kunskap om den otäcka och rasistiska ukrainska nationalismen, den fruktansvärda historien om den ondskefulle Stepan Bandera, och hans gelikar, som idag hyllas som en nationalhjälte i Ukraina eller Kievs diskriminering inte bara av det ryska språket utan allt som är ryskt, judiskt, romsk mm.

Ingen skriver att Zelensky i hans strävan att utarbeta ett fredsprogram blockerades av delar av hans egen armé som offentligt konfronterade honom och förödmjukade honom och avböjde alla avtal med Ryssland.

Det första våldsdådet i detta krig var den västbackade statskuppen som störtade Ukrainas lagliga regering 2014. Det var början av alla fasor. Och även om det inte ursäktar den idiotiska och brutala invasionen hjälper det förhoppningsvis att förklara den.

Krig är mänsklig förnedring. Alla krig är fel. Det finns inga goda och onda i ett krig. Därför är det viktigt att ha möjlighet att se saker och ting även ur den andres perspektiv. Man måste också förstå hur de andra tänker. Man har skyldighet att verifiera allt man läser, hör och ser. Det räcker inte titta genom nyckelhålet för att förstå vad som händer. Öppna dörren istället.

Man skall ha respekt för alla sidor. Men vad jag invänder mig emot är den allmänna opinionens ensidiga natur som jag inte delar. Det blir en positiv nackdel att inte veta eller vilja veta något om objektet.

Västpolitikerna och västmedierna undviker systematiskt att skriva om de ukrainska fasorna.

I vår hantering av massinformation som vi matas med verkar skepticismen vara borta. Frågor som varför händer det, hur ser andra på hot verkar inte existera.

Man formas av det härskande narrativet, grupptrycket blir för starkt, man blir en del av den kollektiva tanken och man följer med fiskstimmet. Budskapet förenklas och genom kontinuerlig upprepning hamras in i massorna så att även den dummaste rycks med.

Massformationen gör människorna totalt blinda för allt annat än gruppens mål. De förlorar all vilja att värna sina egna intressen, är beredda att göra uppoffringar som krävs, ställda av andra, blir helt intoleranta mot avvikande röster och till slut ser de som sin etiska plikt att krossa berättelsens opponenter.

Om ett narrativ distribueras genom massmedia kan det få fäste hur absurt det än är. Då känner människor sig som en del av sammanhanget, kollektivet, och är fyllt av solidaritet. Det blir bekvämt för de enskilda som inte vågar sätta sig på tvären. Man viker ned sig för propagandan som blir allt grövre. Till slut tänker alla på samma sätt, massan blir koordinerad och ”likriktad”.

Befolkningen släpper alla hämningar och agerar som en enhetlig kraft som följer förespråkarna för den härskande berättelsen. Mattias Desmet, The Psychology of Totalitarism; Douglas Murray, The Madness of Crowds; Gustave le Bon, Massans Psykologi, Alf Ahlberg, Tysklands Ödesväg; José Ortega y Gasset, Massornas uppror.

Journalistiken sedan 2014 om Ukraina-Ryssland har knappast varit adekvat. Massmedia är en del av propagandakriget. Inga journalister vågar vara självkritiska. Visar dem hela bilden av narrativet tolereras dem inte längre. Det verkar inte finnas någon fri media längre.

I Europa blir det allt svårare att hitta information från vår ”imaginära” fienden, Ryssland.  Sedan i juni har EUs ministerråd förbjudit spridningen av innehållet i de ryska medierna RT och Sputnik. Det har gått så långt att människor kan straffas om de citerar de två mediernas innehåll. Russia Insider är också förbjuden. ”Kontroll är frihet. Att förbjuda talare är demokrati. Yttrandefriheten omfattar inte fientlig propaganda”, är titeln på Staffan Dahllöfs artikel, SvD 25/9

Dahlöf fortsätter, Censurbefogenheter som är en del av EU-rätten: ”Eftersom propaganda och desinformationskampanjer kommer att utgöra en integrerad del av den moderna krigföringens arsenal, utgör de restriktiva åtgärderna i fråga också en del av unionens strävan efter att uppnå de mål, särskild som fredliga mål som anges”.

Om jag förstår det hela rätt så innebär det att vår rätt till fullständig, komplett information om skeendet är beskuren och att vår rätt att ta emot sådana program inskränks. Och jag förstå inte heller vilka ”fredliga mål” skall uppnås. Fred uppnås genom diplomati, diskussioner och närmanden. Inte genom hjärntvättande propaganda, masshysteri och psykos. Och absolut inte genom en fortsättning av kriget genom massiva militära och ekonomiska insatser ”tills vi har vunnit” och ”sista ryska soldaten är död.”

Dessa idéer är auktoritära och fullständigt främmande i en västerländsk demokrati. Det händer inte hos oss, det händer bara på andra sidan. Journalister har ett ansvar. Ansvar till sina läsare att ge dem så mycket som möjligt av sanningen. De måste vara sanningssökare. Genom att söka sanningen utan rädsla kan vi skapa en bättre värld.

Grymheterna och fasorna är oerhörda. Vi ser inte längre det självklara. Vårt omdöme är rubbad. Förnuftet tror på allt vi ser, hör och läser. Har inga egna tankar längre. Vet inte längre vem som är fienden.  

Tributen som den permanenta krigsföringen och skräcken medför har möjliggjort en konstant erosion av de individuella friheterna för folket i väst där även yttrande- och pressfriheten samt friheten till association inkluderas.

Men en sak är säkert: Vi måste börja acceptera att det finns två sidor i fråga och båda måste granskas.

17 oktober 2022