EU-krisen: Från Eurozon till Dödszon

Det finns olika uppfattningar om hur läget i den Europeiska Unionen är. Hur stabilt och tryggt det egentligen är. Den tyske utrikesministern Frank-Waltrer Steinmeier varnade i en intervju i Suddeutsche Zeitung att risken för ett EU-kollaps är överhängande. Problemen enligt Steinmeier är framför allt tre.

Det första är den finansiella krisen. Det hjälper inte längre att affärstidningar och annan presstituerade media är överväldigande av att den europeiska ekonomin går så bra och att Västvärlden har kommit över problemen och att endast Ryssland och Kina har det besvärligt.

Det andra problemet är flyktingarna. Han tror inte att flyktingarna och assylsökande inklusive de jihadistiska milisser som redan finns och de som kommer att välla in i Europa under och efter Mosuls fall blir lätta att anpassa i vårt samhälle.

Det tredje problemet enligt Steinmeier är Brexit. Han anser att Englands utträde ur EU har uppmuntrat anti-europeiska politiker att tro att också dem skall kunna vinna en folkomröstning.

Den ekonomiska krisen:                                                                                                             Den italienska ekonomen och företagsledaren, Unesco Goodwillambassadör mm Giancarlo Elia Valori säger i en rapport (Franska Vetenskapsakademin) att från 2003 till 2014 har euron kostat Eurozonen 11% i minskat BNB. Arbetslösheten har under samma period ökat med 11% dvs med mer än 1,5 miljoner per år. I slutet av 2014 låg arbetslösheten i EU på 11,6% (officiellt) dvs över 35 miljoner européer var arbetslösa. Det totala offentliga underskottet i Europa låg i slutet av 2014 på 269 miljarder euro.

Problemen inom den ekonomiska sektorn är många i Europa men det viktigaste är nog att krisen i EU inte uppfattas som strukturell och hanteras därför med "kosmetiska" åtgärder. Allt det onda har enligt Valori att göra med en monetär politik som karaktäriseras av en orimlig övervärdering av euron som därmed hindrar både exporten och försvårar den inhemsk marknaden.

Hade inte euron varit så övervärderad hade inte den amerikanska finansiella krisen i USA 2008 och  senare bankkrisen i Europa som satte enorm press på de offentliga finanserna i Europa haft den massiva påverkan den hade.

EU påstår naturligtvis att den europeiska finansiella krisen importerades från USA och vägrar att erkänna de strukturella problemen som fortfarande härjar i kontinenten. Fokuseringen på årliga budgetunderskott istället för att bryr sig om det offentliga skulden i sin helhet; bristen på övervakning och kontroll över konkurransen; mikroekonomiska obalanser; den långsamma beslutsfattandemekanismen är några exemplen enligt Valori som markerar den långsamma takten och ineffektiviteten i EU:s lösningar.

Marknaden är så mycket snabbare att lämna krisplatsen eller dra in sina investeringar medan stater är som gengångaren. Allt går mycket trögt och speciellt inom EU. Ineffektiviteten och trögheten i systemet gör att flera förfallna lån(NPL) är på väg inom EU. I Portugal, Italien, Spanien men också i några länder i norra Europa kommer NPL att ligga på 500 miljarder euro. Därav menar Valori är en ny europeisk skuldkris på väg.

Naturligtvis finns det alltid dem som tjänar även vid ekonomisk turbulens. Därför att det har aldrig funnits en solidaritetsbaserad Europa under krisperioder. Enbart under de goda tiderna. Medlemsländerna är så olika och med sådan diversifierad ekonomi att skillnaderna mellan staterna är större internt än externt.

Just nu kommer eurozonen att trassala in sig alltmer i en strukturell deflation som kommer att döma länder som Italien och flera andra till en lång period av mycket låg tillväxt. I synnerhet kommer de sydeuropeiska länderna att brottas med problem med låga löner och en export som utsätts för stor konkurrans och inte skyddas av euron.

Avslutningsvis menar Valori att Italien, Spanien, Grekland och Portugal bör förbereda sig för en långsam men trygg exit från euron och att omvärdera och skydda de nationella exportområden. Vidare måste de välutbildades "brain drain" förhindras från de "fattiga" till "de rika" länderna. Och i stället för att påtvinga drakoniska straffåtgärder som försämrar den ekonomiska situationen ännu mer borde de svagaste länderna fått mer stöd.

Michael Hudson en av världens kanske bästa ekonomiska analytiker menar att exemplet på Trojkans- ECB, IMF, EU- felaktiga och skrämmande politik är Grekland. Trojkans straffåtgärder innebar att utarmningen av den grekiska ekonomin ledde till en värre situation än Den Stora Depressionen i slutet på 1920-talet.

Kriget mot Grekland dvs Trojkans vägran att lätta på kraven på Greklands utarmning av dess ekonomi innebar samtidigt även att förkasta den parlamentariska demokratin efter att den vänsterorienterade Syriza vann valet i januari 2015 under parollen att stoppa åtstramningsåtgärder och privatiseringar.

Till skillnad för de andra högerorienterade regeringar som fick all stöd drog Trojkan åt skruvarna när det gäller Grekland. Att förnuftet skulle segra och andra alternativ till åtstramningen skulle hittas var inte att tänka på. Att långivarnas krav på att "skära ner på löner, inkomster och höja allahanda skatter och påföra helt nya skatter, påföra kapitalkontroll mm utan att lätta på skuldbördan fördjupade bördan och tvingade människorna till fattingdom". Idag är ca 40% av det grekiska folket under fattigdomsgränsen, ca 600 000 människor har lämnat landet. Detsamma gäller 70-80 000 företag.

Tsipras-regering åtnjöt de grekiska väljarnas vilja att emotsätta sig Trojkan och utarmningen av landet och befolkningen men inför det stora trycket av det internationella kapitalet kapitulerade han och de "goda" långivarna valde att förstöra ett europeisk land.

Greklands ekonomi förstördes av Eurozonen och som James Galbraith (Welcome to the Poisened Chalice) skrev till Greklands förre ekonomiminister Varoufakis "fann" han "inga utsikter för utveckling inom Eurozonens nuvarande ekonomiska struktur".

Grekland menar Galbraith utgör en casestudy, ett exempel för andra länder som söker att frigöra sig från den högerorienterade finansielle kontrollen. Varken IMF eller ECB bryr sig särskild mycket om förstörelsen i Grekland och anser inte att förstörelsen av Greklands ekonomi är ett misslyckande. De fortsätter att ålägga en åtstramningspolitik som redan på 1920-talet visade sig vara katastrofal.

"I ett lyckat finansiellt system" skriver Galbraith, "måste staten vara större än marknaden. Denna stat måste ha monetär kontroll...". Det var vad många européer förväntade sig av EU. Att skapa en självständig stat med progressiv blandekonomi styrd av valda representanter med makt att befordra ekonomisk återhämtning och tillväxt genom att skriva ner skulder för att bemästra arbetslösheten. Istället skapades ett monster styrd av Trojkan i bankernas och obligationsinnehavares tjänst.

Den Europeiska Centralbanken(ECB) att och EU-teknokrater tjänar långivarnas intressen, inte den allt mer skuldsatta befolkningen, näringslivet eller regeringarna. Den verkliga integrationen har varit den finansiella, som befullmäktigade ECB att krossa nationell suveränitet och att diktera villkoren för de offentliga utgifterna och skattepolitiken. Och det de dikterade var åtstramningar och ekonomisk tillbakagång.

Den politiska krisen:                                                                                                               "Den förda EU-politiken har både förstört Ukraina och skadat Europa", säger Sahra Wagenknecht -tysk vänsterpolitisk parlamentariker. "Europas utrikespolitik visar sådana brister att det är rent av farligt för Europa. Prioriteten för EU och enskilda länder borde naturligtvis vara, om man nu tror på en sådan sammanslutning, att ena Europa och föra en god grannpolitik med Ryssland".

Mycket av det "nya" Kalla Kriget är ett resultat av den ökade nationalismen i Europa och stridigheter som frodas internt som aldrig förut även när det gäller Rysslandpolitiken. I Europa har det varit problem med att förstå att USA:s och Europas intressen inte alltid går hand i hand. Den högerorienterade Stratfor-tankesmedjan har med slående klarhet förklarat USA:s intressen i Europa: huvudsakligen att hindra samordningen mellan Europa, främst Tyskland, och Ryssland eftersom sammarbetet skulle utgöra den enda makten som skulle kunna utmana och hota USA.

Hotet mot USA:s intressen har avvärjts genom ansträngningarna att lösgöra staterna i Östra Europa från den ekonomiska och politiska sammarbetet med Ryssland inom ramen för det Östra Partnerskapet. Detta var naturligtvis avsedd mot Ryssland men det visade sig, i dag, vara även till nackdel för de inblandade staterna.  

Konfrontationen med Ryssland har inte bara förstört Ukraina- landet är idag bankrutt, människor svälter, fryser och har löner och pensioner lägre än många afrikanska stater- den har även skadat Europa, inte bara ekonomiskt. Den har skadat även demokratin i Europa. Det finns idag ingen solidarisk gemenskap inom EU. Det finns ingen politiks vilja till sammanhållning heller.  

Man kan fråga sig om Europa har någon förmåga kvar, överhuvudtaget. Sammanbrott och upplösning framstår som ett allt realistiskare alternativt. Demokratin är skadad och Brexit är det första uttrycket på EU:s inre kris som i högsta grad hänger ihop med EU:s bristande utrikes- och säkerhetspolitik.

EU:s viktigaste utrikespolitiska verktyg har varit att utvidga sig geografiskt. Att utöka antalet medlemstater. Demokrati, marknadsekonomi och rättstat har varit huvudelement i anslutningsvillkoren. Men det räcker inte idag. Bristen på gemensam utrikespolitik försvagar och splittrar EU. Ända sedan Bill Clintons bombningar av Jugoslavien fram tills idag har EU varit splittrat. Om Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Syrien, Ukraina, den arabiska "våren".

Inte heller har EU kunnat finna en gemensam politik gällande sanktionerna mot Ryssland. Det är bara USA:s tvång som håller sanktionerna mot Ryssland vid liv. Flera länder däribland även Tyskland och främst Frankrike, tycker att sanktionerna bör lyftas och höjer rösten för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inte harmoniseras som en enhet kommer Europa att hotas av en långvarig kristillstånd. Utmaningarna är många. Splittringen inom EU spretar åt alla håll. Klyftan mellan nord och syd fördjupas kontinuerligt medan öst-väst klyftan öppnas. Det framstår som allt omöjligare att återförena ett splittrad EU och att återvinna medborgarnas förtroende. 

Washingtons "exceptionalistiska" position är att Washington tycker att Washingtons intressen är viktiga. Om andra människor önskar behålla eller bevara sin suveränitet strunta de totalt i. Om du inte samtycker med Washington finns det risk att du blir betraktad som "ett hot mot amerikansk nationell säkerhet". Och det Europa väldigt oroade över.

Alla länder som hotar den amerikanska utrikespolitiken och är därmed ett hot betyder att dem för en självständig utrikespolitik- sådan vi i Europa inte har en aning om vad det betyder efter över 60 års amerikansk ockupation- och agerar i enlighet med landets egna intressen inte med Washingtons intressen.

Om Europa skulle deklarera en av USA oavhängig utrikespolitik- ta bort sanktionerna mot Ryssland, föra en närmare politisk och ekonomisk politik med Ryssland, våga kritisera USA:s hantering av regimändringar och krigsbrott mm- skulle det betyda att vi inte acceptera den amerikanska hegemoni.

Vad som skulle hända? Förmodligen det som sker i alla andra små länder som Irak, Libyen, Jugoslavien, Syrien, Yemen, Venezuela mm. Dessa blev attackerade för att återföra dem under det amerikanska herravälde.

Men skulle Europa våga föra en självständig utrikes-, ekonomisk- och säkerhetspolitik? Inte idag. Och inte under rådaande omständigheter. Det skulle betyda ett återuppvaknande av det europeiska folket. Ett återuppvaknande som skulle betyda att Europas värdegrund, demokrati, ekonomi och rättstat, måste omvärderas. Och det vill vi väl inte, eller?

Flyktingkrisen:                                                                                                                           Det finns en uppmärksammad FN-rapport ca 20 år gammal som uppskattar att de närmaste 50 åren dvs fram till 2050 kommer i stort sätt alla länder i Europa, även Japan, att stå inför en befolkningsminskning och en åldrande befolkning. De nya utmaningarna kommer att kräva on omvärdering av flera etablerade policys och program och även av dessa relaterade till internationell migration.

Enligt FN-rapporten anses lågfertilitetsregionen i Europa att vara i behov av att öppna sina gränser för migration för att kompensera befolkningsminskningen och den åldrande befolkningen till följt av låga födelseantal och dödlighet.       

Befolkningsminskningen är oundviklig enligt FN-rapporten utan "replacement migration". EU:s population var 100 miljoner större än USA:s 1995 och kommer år 2050 att vara 18 miljoner mindre. Och allting handlar förstås om arbetsför ålder. Det kommer att behövas stora skaror av immigranter för att försöka hindra minskningen av den yrkesföra befolkningen.

Alternativet menar rapporten är, för att bibehålla den nuvarande nivån av arbetsföra att förlänga pensionsåldern till 75 år. För att säkerställa det redan dåliga trygghetssystemet i Europa är en omprövning av långsiktiga politiska program som är relaterade till internationell migration och integration av stora antal nyligen anlända migranter och dess efterkommande. 

Vi har en demokrati som är en föråldrad form av regeringsverktyg som oligarkerna i Europa utnyttjar för att befästa sin makt och skapa allt större klyftor i samhället. Vi har en ekonomi som endast finns till för de få och förslavar både staten och folket, skapar misantroper, osämja och misstänksamhet och utarmar samhällen genom privatiseringar, utsugning och förföljelser. 

Rättstaten skall vi inte prata om. Inga krigsbrott som USA, NATO eller Europa begår går att åtala. Rättstaten tillåter, väl dold bakom demokratiska verktyg som yttrandefrihet, att operera i andra länder för att hjärntvätta, desinformera, propagera och demonisera för att slutligen genomföra sina statskupper, att V-världen operera i alla självständiga länder via media, universiteten, i det finansiella systemet och genom NGO:s som infiltrerar varje aspekt av samhällen.

Vi behöver inte NATO. Vi utgör inte något hot mot våra grannländer. Inte hellre gör våra grannländer det. Vi behöver inget utomstående kollektivt beskydd. Det klarar vi bäst själva. Vi behöver inte betala 2 % av vår BNP till NATO:s militära utgifter för att USA skall kunna iscensätta konflikter och orkestrera krig på vår bekostnad.

Vi behöver inte betala för att utsätta oss själva för konflikter och krig i vår egen bakgård. Vi behöver inte betala för att ha utomstående militära styrkor och baser i vår kontinent. Vi behöver inte betala för att vara underkuvade, rädda och utsatta.

Det är Washingtons självcentrering, självupptagenhet , den extraordinära hybrisen och arrogansen som förklarar det orkestrerade "ryska hotet". Ryssland har inte pressenterad sig i V-världen som ett militärt hot. Trots det måste Ryssland konfronteras med ett USA/NATO:s sjömilitäruppbyggnad i Svarta Havet, Baltiska staterna, Polen och Rumänien, militära baser vid de ryska gränserna och planer att inkorporera de forna ryska provinserna Georgien och Ukraina i det amerikanska försvarspakten mot Ryssland.

Hela sanktionshistorien var/är ett stort misstag och har nog kostat Europa betydligt mer än vad det skadat Ryssland. Sanktionerna bör nog inte förlängas efter januari 2017.

Helmut Schmidt- tysk Kansler 1974-82- varnade redan 2007 att när det gäller Världsfreden är "hotet betydligt mindre från Ryssland än från Amerika, och NATO är enbart ett verktyg för att upprätthålla USA:s hegemoni".

Skall Europa kunna utvecklas vidare måste vi slutligen ha en politik skild från och oberoende av USA. Vidare måste, för att försvara "demokratin", alla länder i Europa åtminstone vara styrda av valda regeringar inte av finansiella marknader, investeringsbanker och teknologer. Ett enat Europa kräver vidare att sluta kränka andra länder och påtvinga program som förstör den unga generationens framtid.

Måste vidare sluta ålägga de så kallade strukturella reformer i Europa som enbart leder till ökad ojämlikhet och alltförstor låglönesektor. Inom EU och Euron är det väldigt svårt om inte omöjligt att frigöra sig själva från den högerorienterade finansiella kontrollen. 

Den fortsätter att påtvinga åtstramningsdoktrinen som visade sig vara bedrägliga redan på 1920-talet. Vi har glömt vad som hände under 30- och 40-talet i Europa. Vi har glömt vad som hände under det Kalla Kriget.

Det är bara genom att dra sig till minnet och enbart genom att vi respektera varandra och vara självständiga kan vi återgå till en politik att vara goda grannar både inom Europa och med Ryssland.

Vi har glömt Korea och Vietnam. Vi har glömt alla regimändringar och påtvingade fascistiska militära regim i Latinamerika, Asien och inte minst i södra Europa. Vi har glömt...

 För vidare läsning: Paul Craig Roberts; James Galbraith; Counterpunch; Sahra Wagenknecht; Stratfor.

För övrigt har Sveriges luftrum kränkts 12 gånger- åtminstone officiellt- sedan årsskiftet. 3 gånger av  USA, 3 gånger av Danmark, 1 av Norge, 1 av Ryssland. Vilka är de andra 4?