Den grekiska minoritetens folkmord i Mindre Asien 1914-1923

Miljontals greker har levt i Turkiet och runtom i Svarta Havet i 3 000 år. Under en period av 10 år dvs mellan 1914-1923 har dessa metodiskt och systematiskt förtryckts, kränkts, förföljts och utplånats. Det är en berättelse om alla greker och deras öde i Anatolien med även en berättelse om alla icke turkiska minoriteter som gick samma öde till mötes.

De grekiska kolonierna i M. Asien och runt om i Eúxinos Pontos (Svarta Havet) byggdes redan på 800-talet f.Kr. Grekerna har bott i städer som Byzántio, Halkidón, Efesos, Smyrni, Alikarnassós, Kými, Mílitos, Kolofón, Sinópi, Amisós, Trapezoús och hundratals andra innan de fördrevs från sina boplatser och de flesta av deras städer förstördes. Idag är det endast som turist man kan skapa sig en föreställning om dess storhet, en del har fått sina namn helt utbyta, en del har sina gamla grekiska namn kvar fast något modifierade eller skall man säga turkofierade.

Dessa städer utgjorde delvis den drivande kraften för Greklands hela ekonomiska och sociala utveckling och spridning av den grekiska anden och civilisationen runt on i världen. Härifrån kom jordbruksprodukterna, koppar, järn och virke. Dessutom gick handelsvägarna under antiken från inre Asien, Kina och Indien genom Anatolien till de största grekiska städerna vid Medelhavet.

Och så naturligtvis den joniska filosofins blomsting i västra M. Asien och de närliggande öarna som lade grunden till vårt västerländska levnadssätt. Den hellenocentrerade västvärldens civilisation har sina rötter i jonernas försök att hitta rationella förklaringar till den teokratiska världsbilden.

Ett folkmord som Turkiet inte erkänner men som fortfarande ekar i historien. Ett folkmord på hela den kristna världen i Anatolien. Av de officiellt 2 700 000 greker som bodde i nuv. Turkiet dödades över 700 000, 1 300 000 återvände till Grekland, resten flydde till länder som Georgien, Ryssland och länder i Kaukasus område. Ändå verkar det finnas många vars öde man inte känner till.

Sammanlagt är antalet döda kristna minoriteter - greker, armenier, maroniter, assyrier, syrianer och andra - över 3 000 000. Det är priset som måste betalas för Det Ottomanska rikets upplösning. Det är priset som måste betalas för att de forna kolonialisternas makt skall sprida sig till Mellersta Östern och Centralasien. Det är också en bekräftelse på att Katastrofen i Anatolien och förintelsen av oskyldiga människor var allas ansvar: Greklands, Västmakternas, Turkiets, det turkiska och judiska folkets.

Greklands: det grekiska kungahusets arroganta inställning och brist på mänsklig respekt för sitt eget folk i Anatolien som intog en neutral ställning i 1a Värdskriget pga sitt släktskap med det tyska kungahuset.

Västmakterna(Entente): England, Frankrike, Italien och USA som genom sina geopolitiska intressen i området inte ingrep för att stoppa utrotningen.

Tyskland(Centralmakterna): vars allians med Turkiet underlättade och påskyndade förintelsen av de kristna

Turkiet: som ansåg att det enda sättet att rädda det som räddas kan ur det Ottomanska väldets spillror och garantera dess fortsatta existens var att skapa ett homogent samhälle med ett språk och en religion utan etniska eller religiösa minoriteter.

Ryssland: som efter revolutionen 1917 ansåg att Kemal var den enda som förde en antiimperialistisk krig mot Väst.

Det turkiska folket: som förblindat och förgiftat av den turkiska propagandan släppte ut sitt raseri, som tappade kontrollen och frossade i blod.

Det judiska folket: som av eget egoistiskt intresse hjälpte de turkiska paramilitära organisationen - Tseter - att slakta sina egna grannar - armenier och greker.

Den katolska kyrkan: vars omdöme efter mångåriga strid med den ortodoxa kyrkan reducerades till att endast inskränka sig i att stödja katolicismen utbredning oavsett konsekvenserna. Man såg det i det bysantiska rikets uppkomst och fall, man såg det i Latinamerika, i Afrika och slutligen i M. Asien. 

I skuggan av 1a Världskriget och under upplösningen av det Ottomanska imperiet försökte turkarna rädda det som räddas kan. Efter splittringen av östra Turkiet till förmån för Grekland - hela Smyrniområdet och öarna - och upprorstämningarna vid Svarta Havets kust i Norra Turkiet ansåg den nya politiska ledningen under Kemal Attaturks sekulära spira att det var dags även för den grekiska minoriteten att förpassas till det förflutna. Armenierna hade redan decimerats med början 1896. Slakten på de fortsatte under hela kriget och de som lyckades undkomma flydde till nordöstra Turkiet, Georgien och Ryssland. Över 2 000 000 döda.

1919 började den systematiska utrensningen av dsk Pontierna, grekerna som bodde i norra Turkiet vid Svarta Havet. Sedan var det de andra grekernas tur i resten av M. Asien. Skrämande, ohyggliga scener utspelade sig i det som en gång var den grekiska världens stolthet. Över 700 000 döda.

Skakande sidor i historien som ingen vill kännas vid. Miljontals döda, miljontals fördrivna ur sina hem, hundratusentals splittrade familjer, hundratusentals försvunna barn och hundratusentals vars öde ingen känner till. Ingen av de ansvariga för detta hemska brott har blivit straffade. Däremot tog ett annat folk lärdom av turkarnas utrotningsmetoder 20 år senare och hur man bäst lyckas med den "absoluta lösningen". De som satt på den anklagades bänk, nazityskarna som lika metodiskt och systematiskt, med samma målsättning och med samma medel men inte lika grymt ansträngde sig att utrota judar, slaver, zigenare, kommunister, handikappade, homosexuelle oa fördömdes, dömdes och straffades för brott mot mänskligheten 1945.

Turkarna avfärdar fortfarande det som hände. De försökte intensivt och med alla medel att utplåna alla spår av massmordet. Lyckligtvis hinner sanningen alltid ikapp oss och vår civilisation finns nedskriven i historieböckerna och det är genom historien vi lär oss av våra misstag.

"...anses historia vara dygdens försvarare, de morallösas väktare och hela det mänskliga släktets tillskyndare. Vi måste alltså tro att historia är sanningens profet och på något sätt filosofins metropol...historia hyllar de goda och riktar en obarmhärtig anklagelse mot de onda..." DS

För turkaran skulle ett erkännande vara en rättvis handling även för det turkiska folket i sig. Turkarna måste kännas vid, erkänna sanningen och fördöma brottet. Bara då kan det turkiska folket rentvås från anklagelserna som har förföljt dem i 100 år och frigöra sig från ett ansvar som inte tillhör dem. Ett offentligt erkännande skulle befria dem från sitt tunga arv, omvandla den kollektiva etniska rensningen till en kollektiv rening och ge alla döda och efterlevande en själslig tröst.