Trasýmachos ( Θρασυμαχος född 430-400 f.Kr ) från Chalkidon i nuv, Turkiet. Sofist och retoriklärare. Thrasýmachos lade särskild vikt vid talets rytm och strukturaliseringen av perioder. Han är mest känd för att i Platons "Staten" försvara tesen att det rätta är den starkes intresse. För sofisterna som såg politisk utbildningsnivå, aktivt deltagande och ökad kompetens hos folket som nödvändiga för skapandet av ett välfungerade och harmoniskt samhälle grundad på ömsesidig respekt, förståelse och ansvar utgör den politiska dygden - πολιτικη αρετη- grundstenen i deras lära och undervisning, där politik och privat moral inte går att särskilja.

I motsättningen mellan lagen(nomos) och naturen(fysis) - νομος - φυσης- om lagarnas tillkomst, giltighet och rättrådighet tillhör Thrasýmachos "realisterna" som menar att lagarna är skrivna av den starke, den som för tillfället har makten oavsett om det är en tyrann, oligark eller demokrat. Thrasýmachos utbrott i "Staten" mot Sokrates kastar ljus över tolkningar av sådana uppfattningar som mänsklig natur, lag, rättvisa, fördel eller intresse, behov och de inbördes relationerna.

Om lagarnas tillkomst försvarar Thrasýmachos läran om den starkes rätt som inte motsvarar samhällsfördragets ursprungliga innebörd utan enligt honom skapas lagarna av de starka.Thrasýmachos uppfattning om rättrådighetens natur och ursprung försvaras av Glávkos (Pl. Saten,II,358e) 

"Att göra orätt är ....enligt sin natur något gott, att lida däremot något ont. Men det onda, som ligger i det senare, är större än det goda, som ligger i det förra. När nu människorna få göra erfarenheter både på det ena och det andra, och när de ej kunna välja det ena och undvika det andra, finna de det fördelaktigt att gå in på en överenskommelse om att undvika bägge sakerna. Så börjar man då stifta lagar och ingå fördrag. Och det som lagen bjuder, kallar man laglighet och orätt. Detta är således, säger man, rättrådighetens ursprung och väsen. Det går en medelväg mellan det allra bästa- att göra orätt utan att bli straffad- och det allra sämsta- att lida orätt utan att kunna vedergälla. Det rätta som således intar en mellanställning, uppskattas och hedras ej såsom något gott utan endast därför, att man ej har i sin makt att kunna göra orätt. Ty hade någon det, och vore han en verklig man, då skulle det ej falla honom in att ingå en dylik överenskommelse. Då vare han ju tokig."* 

Thrasýmachos uppfattar en motsättning mellan åtnjutandet av de demokratiska rättigheterna som exempelvis yttrandefrihet och möjligheten att tillgodogöra sig och utöva dem som viktig del i hans teori om lagarnas ursprung och giltighet. Det är enbart de som tillhör majoriteten som kan styra och uttrycka sig som de vill och behagar med lagarnas goda tycke. 

Han erkänner rättvisa som den högsta mänskliga dygden men tillstår också att den inte förekommer eller praktiseras i samhällslivet och att den som är tvungen att bringas i överenstämmelse med rättvisan är den orättvises offer. (Ibid, Faidros,267cd .."den Chalkidonskens styrka som genom sina tal om ålderdom och fattigdom kunde framkalla uppvigling.")

Han förkastar människornas stiftande lagar just därför att han anser att de inte skapar rättvisa och inte heller försvarar den (Diehls, Tharsýmachos fr B8) 

”Gudarna bekymrar sig inte över människornas liv, annars skulle de inte bortse ifrån det som är det högsta mänskliga goda- rättvisan. För vi ser att denna inte utövas av människorna”.**

Lagarnas irrationella logik framstår hos Thrasýmachos klarare då han förklarar att varje regering antar lagar som är till dess egen fördel och klargör för sina medborgare att rättvisan endast är till gagn för de styrande. Däremot bestraffas de som överträder lagarna som lagbrytare och skyldiga till orättvisa. Alla stater följer enligt Thrasýmachos samma princip: rättvisa består av de fördelarna som är ändamålsenliga för den etablerade regeringen (Pl.,Staten,336c-349a)

”Varje regering stiftar lagar i enlighet med sin egen fördel….Därmed visa de nu, att för undersåtarna ligger det rätta just i det, som är tillgagn för de stryrande, och dessa straffar dem, som överträda detta, såsom lagbrytare och orättrådiga. Det är alltså det jag menar, min vän: i varje stat ligger det rätta i det som gagnar den bestående regeringen. Och då det är denna, som har makten och är starkast, följer därav, om man vill resonera riktigt, att det rätta alltid är just det, som gagnar den starkare.”*

Därmed följer att den rättvisa människan alltid får utstå övergrepp av den orättvisa, inte enbart i den politiska sfären utan även i alla andra relationer människor emellan(Ibid.,343b-344c)

”Jo, du inbillar dig tydligen, herdarna se på fårens eller oxarnas bästa, eller att de göda dem och vårda dem för något annat syfte än för sina herrars och sitt eget bästa. Och du inbillar dig på samma sätt, att styresmännen i sin stat, om de äro verkliga styresmän, ha annat sinnelag mot sina underlydande än herden mot sina får; du tror, att de natt och dag äro sysselsatta med att tänka på annat om rätt och orätt, om rättrådighet och orättrådighet, då du ej vet, att rätt och rättrådighet i själva verket äro till gagn för andra- för de starkare , de styrande- men till skada för dig- för alla de som lyda och tjäna….När två personer, en av vardera slaget, ingå bolag, skall du sedan vid bolagets upplösning alltid finna, att den rättrådige ändå alltid får betala mera än den andra, gäller det åter vinst, får den orättrådige mycket och den andre ingenting alls. När de inneha något ämbete, är det sak samma. Har den rättrådige ej något annat ont av det, måste han åtminstone låta sina enskilda angelägenheter bli vanvårdade och sin ekonomi försämras. Tack vare sin rättrådighet kan han ej draga någon vinst av sitt offentliga uppdrag ”.**

Thrasýmachos försvarar inte människans orättrådighet utan utttrycker endast sin uppfattning om hur han förstår det rådande klimatet i samhället och människornas psykologiska dilemma om hur de skall bete sig. Thrasýmachos är fast övertygad att det är alltid den starkaste som styr i samhället och att rättvisan, människans högsta goda(Ibid.,344c)

”är det som gagnar den starkare, under det att var och en  har en för egen del gagn och fördel av det orätta”.***

 därför är han av den bestämda uppfattningen att den svaga  måste försvaras mot den som har tillgång till makten och mot maktens missbruk.