Efter den misslyckade statskuppen mot den folkvalde Maduro i Venezuela försöker politiker och mainstreet media febrilt hitta ursäkter och förklaringar. USA:s och EU:s falska påståenden att det venezolanska folket står bakom den USA-stödda oppositionsledaren Guaido- en produkt av CIA- verkar inte ha hjälpt "Operation Befrielse". Frågan är nu vem som skall ta på sig ansvaret för misslyckandet. Kuppen rann ut i sanden, kuppmakarna lämnade landet, några arresterades, Venezuelas ekonomi krossades, folket lider av brist på pengar, mediciner, sjukvård, el och andra basvaror. Den försämrade socio-ekonomiska situationen tvingade hundratusentals venezolaner att lämna sina hem och fly till Colombia, Ecuador, Peru och Brasilien.

Något annat har inte den ekonomiska liberala koloniala eliten åstadkommit. Och detta utan att någon i västvärlden vågar erkänna att de enda som led under kuppförsöket och fortfarande lider är det venezolanska folket.

Men "vi försökte, misslyckades och nu går vi vidare" till nästa kupp. Denna gång i Bolivia. Det är så den liberala och fria västvärlden fungerar. 

Presidentkrisen i Bolivia

20 oktober hölls presidentval i Bolivia och Evo Morales, MAS-partiet(Rörelsen mot Socialism) blev vald för en fjärde mandatperiod efter en andra valomgång. Utmanaren den konservative förre detta vicepresidenten Carlos Mesa som representerar kolonialmaktens svarta ansikte anklagar Morales för fusk med rösträkningen. Mesa samarbetade nära med presidenten Gonzalo "Goni" Sanches de Lozada vars nyliberals agenda kulminerade i massakern av ett 60-tal demonstranter mot privatiseringen av naturgasen i El Alto 2003.

Bör påpekas att när Morales 2016 sökte referendum för att återigen kunna ställa upp i presidentvalet 2019, dvs kringgå de konstitutionella begränsningarna, blev han nedröstad men kunde tack vare ett beslut i landets högsta domstol återigen ställa upp.

21 oktober kommer anklagelserna från den mellanstatliga samarbetsorganisationen i Latinamerika(OAS) om valfusk.

22 oktober publiceras en rapport från Center of Economic and Policy Research(CERP) som klargjorde att inga oegentligheter eller fusk förekom. Tvärtom uppmanade en av direktörerna, Mark Weisbrot, OAS att dra tillbaka sitt uttalande om oegentligheter och valfusk: OAS-rapporten "...tillhandahåller absolut inga bevis- ingen statistik, inga siffror eller fakta- av något slag som stödjer denna uppfattning".

30 oktober börjar våldsamma politiska protester, orkestrerade av den koloniala oppositionen, som skakar landet. För att mildra konflikten ber den bolivianske utrikesministern Diego Pary OAS granska rösträkningen för att reda ut anklagelserna om valfusk. Inga andra än den Washington-styrda OAS ansåg att det förekom valfusk men utan att framlägga bevis. OAS är samma organisation som förklarade Maduro i Venezuela som illegitim och som gav sitt stöd till den självutnämnde Guaido.

10 november efter 20-dagars våldsamma protester bestämmer sig Morales att avgå som landets president och tar sin tillflykt, 11 november, till Mexiko där han beviljas asyl. Statskuppen var ett faktum efter påtryckningar från polisen och militären med stöd av USA och EU. 

12 november träffas parlamentet i Bolivia utan tillräckligt antal ledamöter(MAS-partiet som besitter 2/3 av rikstagsplatserna lyste med sin frånvaron på grund av hot, kidnappningar och terror) för att svära in vice ordföranden Jeanine Anes Chavez, en extremhöger politiker tillhörande Democrat Social Movement-partiet(oppositionen besitter endast 1/3 av riksdagen), som interimspresident. Istället utropar sig Anes till tillförordnad president trots att beslutet är ogiltigt. Efter att hon svurits in i presidentposten utbrast hon inför alla "Gud har tillåtit Bibeln att åter få komma in i palatset. Må han välsigna oss".

16 november blir Monica Eva Copa Murga, ledamot för MAS ordförande i senaten. Nya val skall hållas för att lösa den politiska krisen. Enligt Bolivias grundlag måste en interimspresident kalla till val inom 90 dagar från tillträdet det vill säga i mitten av februari.

En militär kupp ägde rum i Bolivia som resulterade till att avsätta den folkvalde socialistiska presidenten Evo Morales som valde att avgå efter påtryckningar från främst militären och polisen med stöd av USA och EU. Saker och ting utvecklade sig inte mycket annorlunda än vad som ägde rum i Venezuela. Lokala val utlöste kuppen och höger-extrema oppositionella grupper användes som verktyg.

Den socialistiska revolutionen i Bolivia 2006-2019

Evo Morales har sedan han tillträtt som president i Bolivia 2006 transformerat landets ekonomi grundat på en socialistisk agenda, i synnerhet till gagn för ursprungsbefolkningen som under århundranden har lidit under en plundrade ekonomisk elit sedan den spanska kolonialismens stordagar.

Tack vare regeringens landreformer och decentraliseringspolitik i Bolivia har stora utrymmen för egna beslut varit avgörande för de fattiga regionerna. Ett sorts självstyre utan större statlig inblandning i de avlägsna byarna uppe i bergen. Morales antog lagar som delade ut 10-tusenstals kilometer av outnyttjad mark eller illegalt beslagtagen av feudalherrarna och fördelade den till de lottlösa jordbrukare som äntligen kunde bruka sin egen jord och bestämma över sitt eget liv.

Enorma satsningar på infrastrukturen har varit av avgörande betydelse för de avlägsna byarna uppe i Anderna viktig för varutransporten in och ut ur områden. 

Barnen kunde plötsligt skjutsas till skolorna i de närliggande städerna, rinnande vatten i hemmen var inte längre en lyx, små sjukhus byggdes överallt och de mest avlägsna områden berikades med små flygplatser.

Ett system av bonos, ett transfereringssystem som tilldelar pengar de unga studenternas föräldrar, havande kvinnorna och äldre människor har gett människorna hoppet om ett drägligt liv tillbaka.

För att åstadkomma en jämlikare ekonomisk fördelning av rikedomarna i Bolivia har Morales, en förre detta jordbrukare, kokaodlare och aktivist, ur Aymara-folket nationaliserat viktiga nyckelindustrier och använt aggressiva sociala satsningar för att reducera fattigdomen, analfabetismen, bygga upp en modern infrastruktur och jämna ut inkomstskillnaderna i landet. Han investerade i hälso- och sjukvård, utbildning och ekonomisk hjälp till de mest utsatta.   

Den bolivianska presidenten återförde kontrollen över naturgas-, olje-, telekommunikations- och elproducerade industrier i statens ägo. Minimilönen höjdes kontinuerligt och ligger idag 3 gånger högre än 2006.

Livet för milliontals människor i Bolivia började plötsligt se ljusare ut. För de flesta av landets befolkning, 70 % tillhör ursprungsbefolkningen, har Morales, och det styrande partiet MAS, mandatperiod kännetecknas av att folket för första gången kunde leva över fattigdomsgränsen och kunde dra fördel av landets enorma naturtillgångar.

Även per capita inkomsten har kunnat öka trefaldigt och Bolivia har förvandlats från en låginkomstland till ett lägre-medelinkomstland enligt Världsbanken. Bolivias väg mot socialismen har gäckat höger-elementens förutsägelser om matbrist, arbetsläger och det privata livets kollaps.

Istället har vägen illustrerat hur en ekonomi kan moderniseras och öka snabbt utan att bli föremål för destruktiv åtstramningspolitik. Morales har mer fokuserat på långtidssatsningar och har varit smart nog att diversifiera ekonomin genom att nyttja vinstmaskinens -naturgas och mineraler, zink, litium mm- enorma avkastning för att investera i jordbruket och industrialisering. Han har nationaliserat några viktiga industrier men lämnade även en del av sektorerna i landet i privat ägo.

De sociala satsningarna och omfördelningspolitiken har inte på något sätt ruinerat Bolivias ekonomi. Tvärtom visar det sig att under Morales era har Bolivias ekonomi haft en mycket gynnsam utveckling. Landet har höjt sig ekonomiskt i jämförelse med andra Latinamerikanska länder. Inflationen har varit stabil, regeringen har kunnat spara enorma reserver och en företagsam och optimistisk medelklass ur ursprungsbefolkningen har kunnat utvecklats.

Noah Smith den ekonomiska kolumnisten i Bloomberg Opinion skrev den 22/2-19 att "...problemet med Bolivia är inte socialismen...Bolivia är nog det mest lyckade exemplet i världen att kalla sig socialistiskt".

Enligt en CERP-apport var Bolivia den snabbast växande ekonomin i Sydamerika efter att ha stagnerat i en kvarts sekel innan Morales blev president 2006. 2006 valde den bolivianska regeringen att inte tillåta utpressningen som landet utsattes för av IMF, Världsbanken och USA och sade upp alla avtal.

I 14 år har Bolivia haft en stark ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning. 2018 var den ekonomiska tillväxten högst i hela Latinamerika i enlighet med officiella data. Problemet vekar vara att alla dessa rikedomar har tydligen använts på "fel sätt" och inte hamnat i privata fickor.

Arvet efter Morales är lätt att förstå. Under hans nästan 14 år i makten ökade alla sociala indikatorer markant. Millioner människor lämnande fattigdomen, millioner kunde åtnyttja den fria vården, fria skolgången, byggsubventioner, förbättrade infrastrukturen och höjda minilönerna. Men att inte glömma är att han gav ursprungsbefolkningen som utgör den största delen av befolkningen i Bolivia stoltheten och värdigheten efter 500 år i ett feodalt land styrd av en korrupt och hänsynslös elit.

Morales dröm var att fundamentalt ändra Bolivias ekonomiska natur det vill säga att landets vinster från de enorma naturgasreserverna skall tillfalla folket inte de utlänska multinationella företagen. Han fick mandat av folket-flera gånger- att krossa neoliberalismens privatiserings- och åtstramningspolitik som präglade landet i många decennier. Bolivia led inte bara under oket av Washingtons politiska och ekonomiska tyranni utan även av kolonialisternas feodala fascistiska mentalitet.

Kuppen

Idag har dessa feodala herrar, massmedia-magnater och andra förrädiska element lyckats avsätta regeringen, krossat hoppet för de många och avbrutit en extrem lyckosam socialistisk process i det som en gång var Sydamerikas fattigaste land.

Efter Morales flykt har ett krig utvecklats i Bolivias gator. Folket beskyller förtryckarna, marscherar med sina flaggor, dör. Ett krig för socialismens överlevnad, mot imperialismen, för social rättvisa. Ett krig för ursprungsbefolkningen. Ett krig mot rasism och apartheid. Ett krig för Bolivia och dess stora prekoloniala kultur. Ett krig för livet.

I La Paz gator är striderna i full gång. De är täckta av rök och patrulleras av soldater fläckade av blod från tusentals oskyldiga människor. Människor försvinner. De arresteras, misshandlas och torteras. Bilder av män och kvinnor från ursprungsbefolkningen som är fastbundna, står på knä mot en vägg börjar cirkulera i de sociala medierna. Liknade bilder cirkulerar även i El Alto.

Allt handlar om den inneboende feodala fascistiska mentaliteten bland kolonisatörerna. Att höja sig över den "smutsiga" ursprungsbefolkningen. DE kan inte leva utan gapet mellan dem och "de smutsiga indianerna". Ett gap som Morales politik försökte avskaffa. DE vill inte ha en stor och välmående Bolivia, en Bolivia för alla medborgare. DE vill endast har framgångsrika företag. DE vill ha pengar och vinster för egen räkning, för sina familjer, klaner och banditer. DE vill bli sedda som aktade, respekterade, framgångsrika. DE anser sig själva vara exceptionella och överlägsna.

Kuppmakarna vill tillhöra västvärlden för de har sina rötter här. DE tänker som europeiska erövrare i likhet med Nordamerikanska imperialister. DE har dubbelmedborgarskap och hem sprida runt om i världen. DE spelar golf och flyger till Madrid och Miami för att handla. DE studerar i USA och England medan 90% av den bolivianska befolkningen sparkas, kränks och förolämpas. Latinamerika är för dem endast ett ställa att leva i, plundra naturresurserna och exploatera billig arbetskraft.

Andre Vitchek, filosof, författare och journalist, som besökte Bolivia för många år sedan inbjuden av en gammal senatorsfamilj i La Paz och massmedia beskriver hur diskussionen utvecklades: "Vi skall bli av med ursprungsbastarderna. Vem tror han att han är? Även om vi förlorar milliontals dollar i processen, såsom vi gjorde i Chile 1973 och nu i Venezuela kommer vi att lyckas. Att restaurera vår order är en prioritet".

Vilka (är DE?) ligger bakom

Den Latinamerikanska kontinenten har den mest ojämlika distribution av välstånd. Hundratals millioner lever i misär medan en liten minoritet lever i överflöd. 

Varje gång en hederlig och ärlig regering röstas fram på demokratisk väg, av majoritetet av folket, och varje gång någon vågar träda fram för att ändra den kapitalistiska strukturen börjar klockan ticka för den ny folkvalda ledaren. Hans eller hennes dagar är räknade. Antigen dödas, avsättas och tvingas från makten. När det händer återupprättas det brutala status quo. Titta på Ecuador, Argentina, Brasilien och försöket i Venezuela. "Fred" skapas och 10-tals millioner människors liv förstörs. Fred för västvänliga regim och dess lakejer.

Kuppen mot Morales och ursprungsbefolkningen i Bolivia framtvingades av en förrädisk militär, av ekonomiska skurkar, feodala landägare och Washington med EU:s goda minne. Verktygen ? Extremhögers paramilitära mördare, kolonialisternas, nazisternas och fascisternas avkomma.

Washington har länge velat att bli av med Morales. Efter hans seger den 20 oktober läckte The Radio Education Network of Bolivia 16 ljudinspelningar som avslöjade den amerikanska ambassadens i La Paz inblandning i en coup d´etat mot Morales regering. I ljudupptagningarna nämns amerikanska senatorer- Marco Rubio, Bob Menendez och Ted Cruz- som hade nära kontakt med den bolivianska oppositionen för att åstadkomma en regimändring i Bolivia.

Inspelningarna avslöjar även den bolivianska prefekten i Cochabamba Manfred Reyes Villa som anklagades för korruption 2009 och sökte politisk asyl i USA. I konspirationsdiskussionerna nämns även en förre detta boliviansk president utan att namnges, Mauricio Munoz och förre arméofficerarrna Oscar Pacello, Remberto Siles, Julio Maldonado och Teobaldo Cardozo.

Av inspelningarna framgår också att oppositionsledarna uppmanar att bränna regeringsinstitutioner och organisera en generalstrejk i hela landet. Handlangarna för att genomföra kuppen: "Jag avgår som president så att Carlos Mesa och Luis Fernando Camacho skall sluta förfölja socialistiska ledare" sade Morales och syftade på ledarna för kuppen. 

Den 21 oktober anklagade Michael G Kozak, en amerikansk diplomat som jobbar för det amerikanska utrikesdepartementet där han jobbar som Assistant Secretary at the Bureau of Western Hemisphere Affairs??, Bolivia för brist på "trovärdighet och transparens" efter Morales valseger. Det är samma person som den 5 november uppmanade alla politiska partier i Bolivia att acceptera OAS officiella resultat. 

Kuppen mot Morales och Bolivia leds av Kristna fascistiska paramilitära ledare och millionärer med stöd av USA. Den bolivianska kuppledaren Luis Fernando Camacho är en extremhöger multimillionär sprunget ur de fascistiska rörelserna i Santa Cruz- regionen där USA länge uppmanat separatismen. Med bibeln i ena handen och nationsflaggan i den andra stormade han in i presidentpalatset och yttrade "Bolivia tillhör Kristus" och "Pachamama(lokal naturalistisk tron) kommer inte att återuppstå...".

Camacho har under många år lett en fascistisk-separatistisk organisation vid namn Union Juvenil Cruenista(UJC) med rötter i nazistiska rörelser. I likhet med andra liknande fascistiska kupper har han stöd i Colombia, Venezuela och Brasilien. Sedan maj 2019 försökte Camacho via sin twitter  uppmana till strejker för att tvinga den bolivianska regeringen att avgå. Men i likhet med Guaido var Camacho en total okänd person. Han blev "någon" genom korrupta mediekonglomerat såsom Unitel, Telemundo och CNN på spanska.

I maj träffades Camacho med den högerextrema presidenten i Colombia Ivan Dique.Tillsammans försökte de underminera Morales presidentskap hos Inter-Amerikan Court of Human Rights för att hindra honom att ställa upp i presidentvalet den 20 oktober.

I augusti träffades Camacho med tjänstemän(Gustavo Tarre mfl) ur Venezuelas USA-utnämnda kuppregering som arbetade för den högerextrema tankesmedjan Center for Strategic and International Studies(CSIS) i Washington.

NYT och Reuters utnämnde Camacho till ledare för Bolivias opposition men de glömde nämna att han tillhör en fascistisk paramilitärorganisation kopplat till mordförsök på Morales. Gruppen UJC är ökända för att förfölja vänsteranhängare, ursprungsbefolkningen och journalister och bekänner sig till en rasistisk, homofobisk ideologi.

UJC är idag den bolivianska motsvarigheten till Francos Spanska Falangen, Ukrainas neonazistiska Azov-bataljonen och Kroatiens fascistiska nazist-kollaborerande Ustasha.

Efter Andra Världskriget flydde hundratals nazister och deras kollaboratörer som Ustasha-anhängare till Bolivia. De flesta av dessa har via Operation Condor-programmet, initierat av CIA, använts för att utplåna kommunismen i kontinenten. Bolivia gav till exempel fristad till krigsförbrytaren Klaus Barbie "Slaktaren från Lyon", en tortyrexpert och chef för Gestapo i Frankrike, Hans Ertl mf. 

1971 kom den Bolivianska Socialistiska Falangen(bildades 1937 i hela Latinamerika för att sprida Francos spanska fascistiska nationalism)- nationalsocialister och mördare-återigen till makten via en statskupp mot den socialistiska Gonzales-regeringen genomförd av diktatorn Gen. Hugo Banzer Suares(1971-1978) som välkomnades av Nixon och Kissinger för att utgöra en bastion mot socialismens spridning i regionen. Terrorn och tortyr mot ursprungsbefolkningen, vänstervridna, journalister, homosexuella mm fann inga gränser.

Arvet efter denna rörelse förkroppsligas idag av UJC med ledare som den oligarkiska kroaten Branco Marinkovic och hans handlangare Camacho. Marinkovic familj flydde troligtvis Titos kommunister i Jugoslavien efter 2:a Världskriget för att inte dömas som nazistiska kollaboratörer och avrättas. Marinkovic var tvungen att fly från Bolivia efter mordfördsöket på Morales 2009 till USA, fick asyl och flyttade därefter till Brasilien. Därifrån fortsätter han kampen mot Bolivias legitima regering.

Enligt journalisten och författaren Matthew Kennard var flera inblandade i mordförsöket på Morales. Det som kopplade mordförsöket till USA var en ledare för en Washingtonfinansierad NGO vid namn Hugo Achá Melgar. Achá grundade Human Rights Foundation(HRF), en internationell högerextremistisk organisation som leder en "revolutionsskolan" för aktivister för regimändringar i länder som den amerikanska regeringen har som måltavla. HRF finansieras förutom av CIA även av högerextrema miljardärer som Peter Thiel, konservativa stiftelser och andra NGO:s. Även av Amnesty International.  

Efter att en arresteringsorder, med hopp om att döda honom, utfärdades och Morales hem vandaliserades flydde han till Mexiko. Det Morales lämnade efter sig var institutionella reformer och en eftersträvansvärd social utveckling där ursprungsbefolkningen efter århundranden av förtryck och apartheid kunde äntligen leva i harmoni med varandra. Wiphala, ursprungsbefolkningens multifärgade flagga, kunde återigen vaja sida vid sida med den bolivianska nationsflaggan och de 36 ursprungsspråken blev officiella språk tillsammans med spanskan.

Detta passade inte kolonialeliten. Där oppositionen traditionellt varit som starkast brändes Wiphala-flaggorna. Polisen och militären rev sönder flaggan från sina uniformer. Mas-medlemmarnas hus bränts ner, ett tjogotal är döda. Familjemedlemmar till MAS-politiker kidnappades och hölls som gisslan tills Morales avgick. Vissa har även blivit offentligt torterade. Terrorn spred sig efter Morales avgång.

Den politiska oppositionens maktcentrum utgörs av Carlos Mesa. Mesa är en affärsman med nära kopplingar till Washington. Enligt Wikileaks publiceringar har han haft nära kontakter med amerikanska tjänstemän i deras ansträngning att destabilisera Morales. Han jobbar även som expert eller konsult för den amerikanska tankesmedjan Inter-American Dialogue finansierad av den amerikanska regeringen(USAID), olika oljegiganter och multinationella företag aktiva i Latinamerika. Och naturligtvis av Camachos familj  som styr en hel del av gasproduktionen i Bolivia.

Andra som finansierar Dialogue är oljemagnater som Chevron och ExxonMobil; Bechtel; Inter-Amerikan Development Bank och OAS som med mycket tvivelaktiga påståenden om oegentligheter hjälpte till att ogiltigförklara valet.  

En annan dunkel person inblandad i kuppen är Jhanisse Vaca Daza, en boliviansk oppositionsaktivist som tränats i USA av CANVAS, en skugg-organisation styrd av tidigare OTPOR, professionell yrkesmilis med specialite att, orkestrera "färgrevolutioner" i det amerikanska utrikesdepartementets regi.   

Efterspelet

Efter Maduros flykt till Mexiko utnämnde sig själv Jeanine Anez Chavez den 12 november till "interimspresident" i Bolivia utan regelrätt beslutsförfarande. Samma sak gjorde Guaido i Venezuela i januari -19 med USA:s, EU:s och OAS:s uppbackning. Washington kallade Anez självutnämning en "viktig stund för demokrati i den västra hemisfär"en. Anez representerar en parti som fick 4% av väljarnas röster

Anez kommer att driva igenom ett lagförslag som hindrar alla kandidater som tjänstegjort under de två föregående mandatperioder från att ställa upp. Det betyder att i princip ingen av den gamla regeringen kommer att kunna ställa upp. Och naturligtvis absolut inte Maduro.

Att en enig kongress har röstat igenom en lag som ogiltigförklarar valet i Bolivia den 20 oktober har mer att göra med att MAS inte har kunnat delta i voteringen på grund av polisens och militärens hot och terrorhandlingar mot medlemmarna. Man har helt enkelt inte kunnat garantera medlemmarnas säkerhet. För att få slut på oroligheterna skall ett nyval till. Bolivia befinner sig i den värsta politiska krisen på många år.

För att visa sin underdånighet gentemot USA och tacksamhet för statskuppen utnämnde Anez den 26 november Walter Oscar Serrate Cuellar som ambassadör i USA. En position som sedan 2008 har varit vakant. Anez för att konsolidera sin makt har även fått mandat av andra bolivianska statsmän att " ingå diskussioner med den Romersk Katolska Kyrkan och EU".

Förutom att hon är självytnämnd och icke folkvald skall även Vatikanen och en transatlantisk politik påverka vem som skall styra Bolivia. Däremot skall majoriteten av Bolivias folk helst inte kunna påverka sitt eget öde. Såsom det har varit i århundraden.

USA och EU stödjer de icke folkvalda självutnämnda interimspresidenter och backar upp både kuppen i Bolivia och Venezuela. Däremot ignoreras alla anti-regeringsprotesterna i Chile där man skyller på rysk och kinesisk inblandning. 

Allt är möjligt när amerikanska och europeiska intressen äventyras. Som USA:s utrikesminister Pompeo utrycker det "USA kommer att hjälpa "legitima regeringar" i Latinamerika för att förhindra att protesterna förvandlas till våldsamma kravaller".

De våldsamma protesterna i Bolivia efter Anez självutnämning som har kostat över 30 personer livet fram till mitten av november fortsätter oavbrutet. De mordiska säkerhetsstyrkorna åtnjuter åtalsimmunitet av en regering med målsättning att utplåna alla spår av socialism i landet.

"Regeringen" finner även anledning att åtala Evo Morales för terrorism och uppvigling då man anser att Morales leder demonstranternas blockader i städerna. Morales anklagas för att uppmana sina bejakare att blockera vägarna till städerna för att hindra att mat transporteras in.

Blockaderna utanför Bolivias stora städer och i synnerhet i huvudstaden La Paz har lett till brist på mat och bränsle och den nya högerextrema "regeringen" använder detta för att demonisera Morales-anhängare, de flesta ursprungsbefolkning från landsbyggden. Naturligtvis finns det inget som tyder att blockaderna är Morales idé eller att de kommer att upphöra även utan hans engagemang. Folket vill ha tillbaka sin folkvalda president därför visar de sin avsky inför kuppmakarna och resten av den demokratiska världen.

Trots att Morales kommer att förbjudas att ställa upp vid nyval, om och när det väl blir, har MAS-partiet i början av december beslutat att utnämna Morales till MAS-partiets kampanjchef. Vad det innebär återstår att se. Ett är i alla fall säkert: DEN BOLIVIANSKA URSPRUNGSBEFOLKNINGEN KOMMER INTE ATT GE UPP. 

Bolivia har visat att ett socialistiskt projekt mycket väl kan vara till hjälp för samhällen att undkomma fattigdom och misär. Något som inte passar i västvärldens logik. Istället stödjer västvärlden ättlingarna till de spanska conquistadores och europeiska guldgrävare.

Spetsa ören och lyssna. Öppna ögonen och se.

Morales enda brott: Att tillhöra ursprungsbefolkningen, att vara vänstervriden och antiimperialist; att lyfta miljontals människor ur fattingdomen, att transformera Bolivia till den snabbast växande ekonomin; att driva ut de amerikanska militära baserna; att restaurera den lilla urpsrungsmänniskans värdighet.

 HASTA LA VITTORIA SIEMPRE